– Jag ville fira segerdagen med barnen. De har aldrig varit här i parken och jag trodde det skulle vara blommor och parader. Men här händer ju ingenting. Vi har gått runt och letat, säger 42-åriga krigsveteranen Andrij Mitrofanov.
Att gå runt och leta är inte så bekvämt när ena benet är fem centimeter kortare än det andra. För ett år sedan sårades Mitrofanov i en granatattack utanför Bachmut. Nu är han utskriven ur armén och haltar ordentligt.
– Jag har svårt att gå. Men jag har åtminstone mina egna ben kvar, konstaterar han.
Vi befinner oss utanför Museet för andra världskriget i Kiev. Förr brukade den vidsträckta parken som omger byggnaden vara full med folk när Kiev firade segern i andra världskriget den 9 maj. Då hette dagen Segerdagen, precis som i Ryssland.
År 2016 döptes den om till ”Dagen för segern över nazismen i andra världskriget”. Samtidigt förklarades 8 maj vara ”Dagen för åminnelse och försoning”. Allt detta var ett led i dåvarande president Petro Porosjenkos kamp att avsovjetifiera landet. Ukrainska beslutsfattare ville fira andra världskrigets slut samma dag som det övriga Europa. Samtidigt vågade de inte avskaffa den 9 maj som är en etablerad sovjetisk högtid.
Efter den fullskaliga invasionen 2022 beslöt president Volodymyr Zelenskyj slutgiltigt att flytta firandet från den 9 till den 8 maj, enligt västeuropeisk tidtabell. Den 9 maj firar ukrainarna istället Europadagen.
Resultat: ingen firar. Större delen av stan är så gott som folktom. Kievborna har rest ut till landet.
Vid museet för andra världskriget står ett femtiotal diplomatbilar på tomgång, medan ambassadörerna hedrar offren i andra världskriget inne på museet. Det är allt.
– Det är på sätt och vis bra att vi inte firar med pompa och ståt i den här situationen. Vi har ju själva ett krig på gång. Men jag är ändå lite besviken. Det var roligare förr. Jag tycker de gör fel som avlägsnar precis all sovjetsymbolik. Det var ju ändå under den symboliken som våra far- och morföräldrar krigade, säger Andrij Mitrofanov.
Hans 15-åriga dotter Adriana säger först att alla sovjetiska högtider borde avlägsnas. Samtidigt håller hon med sin pappa om att det inte skulle skada om några sovjetstjärnor får vara kvar.
– Jag har aldrig gått på några segerdagsparader, men själva dagen betydde ändå något. Det skaver lite att de har ändrat den, säger hon.
– Jag föddes i Sovjetunionen. En stor del av mitt liv tillbringade jag där. Det fanns mycket… både bra och dåligt. Men det var ändå min barndom. Jag tycker inte vi behöver kasta alla symboler på sophögen. För mig känns det som att vi avlägsnar minnet av våra förfäder, säger hennes pappa Andrij.
I Den eviga ärans park – omdöpt från att förr ha hett Mariinskyj park – sitter ett gäng studerande och njuter av solen. De firar ingen seger i andra världskriget utan njuter bara av ledigheten.
– Jag kan respektera att vi besegrade tyskarna. Men annars är det bara ett minne. Vi har ju ett nytt krig på gång nu. Nya veteraner, säger 19-åriga Aljona.
Hon anser inte att Ukraina ska fira några krigssegrar så länge kriget pågår.
– Folk dör ju i kriget. Det är inget som man bör fira, det räcker med att hedra deras minne. Och den 9 maj är snarare en rysk än en ukrainsk fest. Jag tycker det bara är bra att vi slipper alla parader och röda stjärnor.
Fakta.Olika tidtabeller i Sovjet och väst
Ryssland och flera före detta sovjetländer firar man segern i andra världskriget den 9 maj, medan segermakterna i Västeuropa firar den 8 maj. Det beror på tidsskillnaden mellan Moskva och det övriga Europa.
Det första dokumentet där Tyskland erkände sin villkorslösa kapitulation skrevs under i Reims den 7 maj. Stalin krävde ytterligare en ceremoni i Berlin, eftersom den sovjetiska tjänstemannen som skrev under var av låg rang och Stalin betraktade det första kapitulationsavtalet som preliminärt.
Det nya dokumentet skrevs under sent på kvällen den 8 maj. Då var det redan den 9 maj i Moskva. Sedan dess har Ryssland firat andra världskrigets slut den 9 och Västeuropa den 8 maj.
Läs mer:
Rysk kraftansträngning inför segerdagen
