Det luktar diesel och sopor i centrala Damaskus. Överallt ser vi människor som städar trottoarer, men soptunnorna dignar av avfall som ingen har tömt på flera dagar.

– Nu har vi smutsat ner soporna! ropar Ahmad, som har byggt en installation med Bashar al-Assads porträtt tronande på ett sopberg.

Han fullbordar sitt verk med en spottloska i exdiktatorns ansikte.

Det är folk överallt, de tittar in i regimens övergivna byggnader, promenerar i den skira decembersolen och tar selfies vid fällda Assad-statyer.

Rebellerna som för några dagar sedan störtade den syriska diktatorn ägnar sig åt att dirigera trafik. Och åt att äta glass.

– Jag är egentligen lärare, men jag gick med i rebellrörelsen för några månader sedan, säger Tarek.

Han försöker balansera sin syriska specialitet, handgjord glass på mjölk, rosenvatten och saften från vilda pistagebuskar, medan han har koll på sitt automatvapen i den enorma trängseln inne i glassbutiken. Butiken är anrik och ligger i Damaskus gamla souk, marknad, som myllrar av liv och rörelse.

– Nu när Syrien är befriat hoppas jag på att kunna återvända till mina elever, säger Tarek.

Utanför glassbutik har 27-åriga Jamil sitt stånd där han kränger den nya syriska flaggan för fullt.

– Jamil betyder vacker på arabiska, informerar han.

Jamil är fortfarande euforisk, en känsla han delar med många andra syrier i huvudstaden denna dag. Innan kvällen kommer är han säker på att han kommer att ha sålt över 2 000 flaggor, det finns en stor efterfrågan. Jamil ser en framtid igen, en där han kan gifta sig och bilda familj.

– Fyra fruar ska jag ha! säger Jamil och skrattar.

Det är möjligt att han skojar, men de kvinnor DN möter har inte riktigt samma tillförsikt inför framtiden. De är också glada över diktatorns fall, det är de alla tydliga med.

– Jag är rädd för att rebellerna döljer något. Det är en konstig känsla i luften, säger studenten Amal.

Hon är ute och känner på stämningen tillsammans med sin vän Almaz, som känner likadant. Ingen av dem vill vara med på bild.

– Vi är faktiskt väldigt rädda. Man vet inte hur det kommer att bli, säger Almaz.

Få hade kunnat förutspå att Assadregimen skulle falla tidigt på morgonen den 8 december 2024. Nu siar många analytiker om framtiden, men facit saknas. Det görs jämförelser med folkliga uppror i andra delar av Mellanöstern, om Khaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak.

– Jag gillar inte att ni i pressen målar allt i svart. Folk vet bättre nu. Detta händer aldrig igen, säger Berah.

Han är 28 år och driver en julpyntsaffär i de kristna kvarteren i Damaskus. Utöver det håller han på att förbereda en glädjeparad.

– Den är för alla, men främst för alla oss som suttit i regimens fängelser, säger Berah.

Han satt själv i 21 dagar efter att ha deltagit i en fredlig protest år 2013. Sedan dess har han legat lågt, hållit ner huvudet, inte velat provocera någon i rädsla för att åka in igen. Den rädslan är borta nu, säger han.

Berah är inte kristen, trots att han säljer julgranar i plast. Det är däremot Joelle, som är ute och spanar med sin mamma och syster.

– Vi har inte varit ute så mycket tidigare, för det har känts så osäkert. Rebellerna står lite längre bort på gatan och gör kontroller, säger hon.

Just nu tycker Joelle att de israeliska bomberna är läskigast. Efter regimens exit har Israel bombat syriska mål frekvent, med argumentet att de inte vill att al-Assad-styrets vapendepåer ska hamna i fel händer.

– Jag är lite rädd för framtiden. Man vet inte hur det blir, säger Joelle.

Vi går in på den magnifika innergården tillhörande Ummayadmoskén. Den är en av världens största och äldsta moskéer, i begynnelsen var den också en kyrka, och här finns både Saladins grav och relikerna efter Johannes döparen.

Denna dag är det folkfest. Familjer som tagit med sig finklädda barn blandas med uniformerade rebeller som poserar tillsammans med allmänheten.

Moughira är rebellsoldat från Aleppo.

– Det är fantastiskt, otroligt, vi kan inte förstå att vi står här, säger han.

Bara hans ögon syns. Resten av ansiktet har han täckt med en mask.

– Vi täckte våra ansikten från början av revolutionen och nu har det blivit en vana. Det känns otryggt att visa ansiktet. Men med tiden kommer jag att ta av den, förklarar Moughira.

Småbarn köar för att få ta bilder med rebellerna och deras vapen. Jag kastar mig bakåt när en flicka i treårsåldern svingar med ett gevär i riktning mot mitt ansikte.

– Det är ingen fara, vapnet är inte laddat, försäkrar Moughira.

Ruba står i kö med sina fyra barn till vapenposerandet. Hennes man, barnens pappa, satt i regimens fängelse i flera år. Fyra månader efter att han släpptes dog han.

– Hans kropp orkade inte längre. Han ville inte prata så mycket, men vi förstod att han hade blivit torterad, säger Ruba.

På gatorna i Damaskus ligger porträtt av Bashar al-Assad. Folk trampar extra hårt i hans ansikte när de passerar. Affärernas jalusier som i alla år varit målade som regimens flagga håller på att målas över.

– Rebellerna har sagt på nyheterna att det ska vara vitt, så jag ändrar. Jag hade inte gjort det annars, butikens ägare hade hellre velat ha kvar flaggan, säger en målare utan att utveckla.

Luna Ibrahim, 24, och Hayan Batoun, 20, sitter på en bänk intill en nedriven staty och röker. De träffades i Damaskus ”kulturbubbla” som de kallar den, hon är nyexaminerad konstnär och han studerar till att bli skådespelare.

– Det är lugnt nu, men man vet inte vad som händer, säger Luna Ibrahim på engelska och ser sig omkring i parken.

– Jag vill inte leva under en islamistisk stat.

Paret tycker att rebellerna hittills har varit väldigt artiga och vänliga.

– Men det är order uppifrån, så det går inte att lita på. Vi får se hur det går när de ska styra staten på riktigt, säger Hayan Batoun.

Det är mycket som inte fungerar just nu. Brödköerna ringlar långa i huvudstaden och det sägs att regimen tömde riksbanken innan den lämnade landet. Hayan Batouns teaterskola är stängd, eftersom den lyder under kulturdepartementet – som också är stängt.

– Jag har satsat så mycket på den här utbildningen och nu vet jag inte hur det blir. Samtidigt har jag ingen annanstans att ta vägen, säger han.

Det har inte Lianna heller.

Hon är ett år, har smutsiga kläder och snorig näsa. Hennes farmor Kamli visar upp henne: ”ser du inte, hon är sjuk!”

Lianna och hennes familj tillhör syrierna som vill fly landet. De är shiamuslimer och kommer från Aleppo. Liannas pappa, som inte vill säga sitt namn, säger att bilen de flydde i blev beskjuten av medlemmar från terrorsekten Islamiska staten, IS. De fick ta sig resten av vägen till gränsen till fots.

Nu sitter de i en lastbilscontainer några hundra meter från Libanon. Här har de suttit i fyra dagar när DN träffar dem. De kommer inte in i Libanon och de vågar inte vända tillbaka.

– Vi har ingenting. Barnen är hungriga och fryser. Vi litar inte på det rebellerna säger, att alla är välkomna i det nya Syrien. Snälla, hjälp oss, säger Kamli.

Share.
Exit mobile version