I ett stort tvåvåningsgarage i östra Beirut pågår ett intensivt arbete. Ett tiotal volontärer packar ris, matolja, pasta, mjöl, burkar med tonfisk och andra basvaror i kassar som ska ges till flyktingar.
– En kasse per familj – kanske två om de har många barn, instruerar Colette Salloum.
Hon ser hela tiden ner i mobilen.
– Det är svårt att hinna med allt. Vi står mitt i en ofattbart stor kris och regeringen hjälper inte folk som den borde. Folk messar och ringer oss hela tiden, säger hon.
Natten till tisdagen inledde den israeliska militären en ”begränsad markinvasion” av Libanon, samtidigt som intensiva flygbombningar pågick mot städer och byar i gränsstäderna.
Även i Beirut hukade många libaneser. Minst tio stora detonationer hördes under natten, de flesta av dem i de södra förorterna. Totalt har nu minst tusen personer dödats och 6 000 skadats sedan kriget inleddes för två veckor sedan, enligt Libanons hälsodepartement, som i sina siffror inte gör skillnad på civila och stridande.
Uppemot en miljon libaneser är på flykt, enligt landets premiärminister. Många söker skydd hos släktingar och vänner. Men minst 150 000 personer, varav 52 000 barn, har nu sovplats på någon av de omkring 800 skolor som öppnat sina portar över hela landet.
Behoven är enorma och många internflyktingar tvingas sova utomhus på filtar eller i sina bilar.
– I natt regnade det här. Och snart vinter. Då blir det kallt, säger Colette Salloum.
Sedan brister det för arbetsledaren.
– Ursäkta… Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på alla barn som bor på gatan, som inte har någonstans att ta vägen, som inte kan gå i skolan, som har lämnat sina leksaker där hemma.
I hjälporganisationen Dafa Campaign deltar volontärer från olika folkgrupper. De har fått låna garaget av biltillverkaren Volvo Cars och har ett nödnummer dit människor kan höra av sig.
– Vi tar inte emot pengar – utan enbart konkreta donationer i form av madrasser, filtar, kuddar, mat, och så vidare. Vi vill att folk ska vara säkra på att hjälpen kommer fram, säger Colette Salloum.
Hon är medveten om att korruptionen är utbredd i Libanon.
– Exillibaneser kan hjälpa till om de vill, men bara om de har någon släkting eller vän som kan köpa saker och ge till oss direkt.
Många studenter och andra unga libaneser arbetar nu som volontärer. En av dem är Rita Halwani, 23 år, som står och packar kläder.
– Jag känner att det är min plikt att hjälpa till. Vi har inte en regering som fungerar, så om inte vi gör det, gör ingen det. Och det är ju det som gör Libanon så speciellt. För vad som än händer har vi alltid varandra, säger hon.
Hennes mormor har fått evakuerats från södra Libanon, berättar hon. Men flyganfall äger även rum i huvudstaden Beirut.
– Ingen kan känna sig säker. Vi har sett tidigare att inga civila går säkra, säger Rita Halwani.
Hon lägger merparten av skulden på Israel och hoppas på en vapenvila så snart det går. Men inte alla håller med om det här i det kristna området Achrafieh, där Volvogaraget ligger.
– Jag hoppas att de fortsätter bomba – så att vi blir kvitt Hizbollah! säger taxichauffören Fadi på gatan utanför.
Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs död har skakat om Libanons politik, och under ytan växer de spänningar mellan folkgrupper som funnits sedan inbördeskriget på 1980-talet.
