”Jag fick veta att allt jag gjort inte var tillräckligt”

Inne på universitetsbiblioteket i Stockholm sitter Nadia Veselova, 21. Hon pluggar inför kvällens tenta. Känslan är, enligt henne själv, ”ganska bra”. Men hon har planerat in minst fyra pluggtimmar till i dag.

I korridoren utanför biblioteket strömmar ryggsäcksbärande studenter förbi, de flesta med en papperskopp i handen. Nadia är precis där hon har planerat att vara – på väg mot en kandidat i ekonomi och it och ett liv i Sverige.

– Jag tycker om programmering och sådana grejer. Jag hade velat jobba med att skapa en bättre situation för företag, säger Nadia.

Men till skillnad från de andra studenterna avgörs inte Nadias framtid bara av hur det går på tentorna.

I höstas fick hon ett brev – avsändare Migrationsverket. ”Du ska återvända till ditt hemland Belarus, eller till något annat land som kan ta emot dig.”

– Jag visste att det fanns en risk att jag skulle bli utvisad, men jag var ändå inte redo för det här. Jag såg att jag har fyra veckor på mig att lämna Sverige och blev jättestressad.

Ensam hemma i Eskilstuna, med brevet i handen, började hon fundera på allt hon behövde göra. Ringa chefen på Taco Bar och säga upp sitt deltidsjobb, och berätta för professorerna på universitetet. Ringa Centerpartiet och säga att hon inte längre kan kandidera i valet.

– Men jag tänkte också på att jag måste avsluta typ medlemskap på gymmet och linsabonnemang. Jag hade jättemycket grejer som jag måste tänka på innan jag åker.

När tankekarusellen hade saktat ner ringde hon sina vänner.

– De trodde inte på mig först. De tänkte att jag hade gjort allt rätt. Att jag inte hade några problem här i Sverige.

Nadia och hennes mamma tyckte inte att beslutet kändes rättvist, och bestämde sig för att överklaga.

– Det stod att jag inte hade tillräcklig anknytning till Sverige. Men jag kände att det stämmer inte. För att jag har ju hela mitt liv här.

Nadia flyttade från sin mormor i Belarus till sin mamma i Eskilstuna när hon var 17 år. Hennes mamma hade flyttat hit några år tidigare i samband med giftermål. Nadias första intryck av Sverige var positivt:

– Det var jättefint. Naturen här är lite annorlunda än den i mitt hemland.

Hon började drömma om ett liv i Sverige – ett helt liv.

– Jag visste att jag ska plugga här. Sedan tänkte jag hitta jobb och fortsätta bo här. Först med min mamma, sedan ensam. Jag kände att det är mitt land.

2023 började hon engagera sig i Centerpartiet. Många kampanjdagar i grön väst senare hade hon blivit både styrelseledamot i Centerkvinnorna i Eskilstuna och i Cuf Sörmland. I september kandiderar hon för partiet lokalt.

– Jag förväntade mig inte att bli nominerad. Men det är både spännande och lite läskigt, för att det känns som ett stort ansvar.

I och med sitt politiska engagemang kände hon sig för första gången integrerad, berättar hon.

– Det har betytt mycket för mig. Nu kan jag påverka samhället mycket mer.

Förra helgen höll Centerpartiet en demonstration i Eskilstuna för att stötta ungdomar i Nadias situation. Först då vågade hon – i ett tal – berätta för partivännerna om utvisningen.

Varför har du inte velat prata om det innan?

– Jag tror jag var lite osäker på om jag ville ta upp det eller inte. Det har känts som en jobbig fråga. Så länge jag inte har pratat om det så har det känts som att problemet inte finns.

”Nu har jag ingen trygghet längre. Jag fick veta att allt jag gjort inte var tillräckligt”, säger Nadia i talet på Fristadstorget. ”Jag önskar att vi lär oss att se människor bakom siffrorna.”

Nadia följde regeringens pressträff i början av mars. Alla tonårsutvisningar skulle pausas, men det gällde inte dem som redan fått ett utvisningsbeslut.

– Jag fick ju hopp, men det var inte tydligt. Jag har inte riktigt förstått om den där pausen gäller mig eller inte.

Vad hoppas du ska ändras?

– Jag hoppas att lagen ändras och att alla de där ärendena som gäller personer som ska utvisas, att man ska bedöma dem baserat på vem personen är. Inte döma alla på samma grund.

Om överklagan av utvisningsbeslutet har någon effekt vet hon inte. Men det börjar närma sig att det nya beskedet ska falla ner i brevlådan hemma i Eskilstuna.

– Jag försöker vara redo, men det går inte. Om jag skulle sluta med allt jag gör, då känns det också inte rätt.

Lagen har inte förändrats, vilket gör att Nadia själv bedömer chansen som liten. Enligt Migrationsverket är det domstolen som avgör utfallet, och pausen för de så kallade tonårsutvisningarna gäller inte där.

På frågan om Nadia känner sig mindre motiverad att plugga inför kvällens tenta, när hon inte vet om hon får ta sin examen i Sverige, svarar hon:

– Det finns ju hopp ändå att jag kommer att stanna. Så det är bättre att plugga än att inte plugga.