”Jag hade kunnat räddas – om Sverige lyssnat på experterna”

I en verkstad på Östermalm i Stockholm visar dekorationsmålaren Lotta Hammar hur en slät ljus yta kan förvandlas till ådrat valnötsträ med hjälp av färg.

Fjärilar är hennes signum och kan komma flygande i trappuppgångar som hon har dekorerat runt om i Stockholm.

Ofta handlar det om att återskapa en tidsepok, berättar hon engagerat. Som kupoltaken i 1800-talssalen på Nationalmuseum där hon har klättrat på höga ställningar.

– Gud, jag är så glad. Nu glömde jag bort min sjukdom i flera minuter. Det är så härligt att prata om måleriet, jag glömmer det jobbiga, säger Lotta Hammar.

Hon har nyligen fått veta att hon kommer att dö av tarmcancer. Efter att ha pressat sin läkare på ett svar fick hon veta att hon troligtvis har två år kvar att leva.

– Min onkolog ville inte säga det först men jag sa att jag måste veta. Annars kommer jag att köra på som vanligt.

Nu har hon bestämt sig för att lämna ateljén som hon delar med två kollegor.

På ett arbetsbord står åtta bananlådor. Hon är här för att packa ihop.

Whiteboard-tavlan med vårens projekt låter hon bli att titta på. Det är för jobbigt.

I en av lådorna ligger favoritpenseln av grävlingshår. Den hon fick i Paris när hon var 24 år och gick en målarutbildning. Svart och vit och nersliten men fortfarande den hon helst använder.

Blicken mörknar och blir matt.

– Det känns så onödigt det här, säger Lotta Hammar.

Runtom i världen syns samma utveckling. Allt fler får tarmcancer och sjukdomen sjunker i åldrarna. I Sverige har den största ökningen under de senaste tio åren skett i åldersgruppen 50–59 år.

Bland yngre patienter upptäcks tarmcancer senare. Då är sjukdomen svårare att bota.

För att rädda fler är EU:s rekommendation att screena befolkningen från 50 års ålder. Flera länder utreder just nu sänkt åldersgräns till 45 år.

Men strax före årsskiftet meddelade Socialstyrelsen att Sverige inte sänker åldersgränsen för screening till 50 år utan fortsätter med nuvarande upplägg, att screena 60-74-åringar.

Lotta Hammar var 53 år när hon fick diagnosen tarmcancer. Då var det redan för sent. Två tumörer hade växt sig utanför tarmen och spridit sig till en av äggstockarna och flera lymfkörtlar. Nu har hon även tumörer på levern och i lungorna.

Hon trodde att den runda magen och tröttheten berodde på klimakteriet. Först när en läkare frågade kom hon på att hennes avföringsvanor faktiskt hade förändrats.

– Du känner igenom dina bröst och kollar dina leverfläckar. Men tarmcancer visste jag inget om.

Hon har opererats fyra gånger och under ett år fått cellgifter som gav henne hjärtsvikt och blodproppar i lungorna. I oktober fick hon veta att hon inte kan bli botad.

Så länge kroppen orkar får hon bromsmedicin. Dropp på sjukhuset och en daglig dos tabletter hemma som hon fått veta kostar 45 000 kronor i månaden.

– De har verkligen lagt resurser på mig. Enorma summor pengar måste kunna sparas om cancer upptäckts tidigare med hjälp av screening. Tänk om jag hade kunnat räddas om Sverige lyssnat på experterna. Jag förstår inte hur de tänker, säger Lotta Hammar.

Samma sak frågar sig Birger Pålsson. Han är tarmkirurg och docent vid Lunds universitet och ingick i den sakkunniggrupp som Socialstyrelsen anlitade till utredningen som skulle undersöka om Sverige borde sänka startåldern för screening.

En samstämmig grupp experter ansåg att det rådande evidensläget tydligt talar för en sänkning av screeningåldern till 50 år. Men Socialstyrelsen fattade ett motsatt beslut.

– Till vår häpnad, säger Birger Pålsson.

Sakkunniggruppens utlåtande finns inte med i Socialstyrelsens rapport. Här redovisas inte heller de yttranden som kommit in till myndigheten under remisstiden. Där är 17 av 24 remissinstanser kritiska eller har synpunkter på att utredningen inte är tillräckligt bra gjort för att kunna ligga till grund för ett så viktigt beslut.

Bland de kritiska rösterna finns flera regioner.

Screening för tarmcancer görs med hjälp av avföringsprov. Om provet visar på misstänkt sjukdom behöver en mer avancerad undersökning göras. En så kallad koloskopi där en kamera förs upp genom tjocktarmen.

Trots att det sedan 2014 har funnits nationella riktlinjer i Sverige som säger att alla mellan 60 och 74 år ska erbjudas screening för tarmcancer är det först i höst som de sista regionerna kommer att ha ett fullt utbyggt screeningprogram.

I rapporten där Socialstyrelsen motiverar sitt beslut att inte sänka screeningåldern lyfter myndigheten fram att det är brist på läkare och sjuksköterskor som kan utföra koloskopi och att vården riskerar att bli ännu mer ojämlik.

Myndighetens främsta argument är att det inte finns tillräckligt med vetenskapliga bevis för att screening i åldern 50 till 59 år skulle göra att färre dör av tarmcancer.

Men här har Socialstyrelsen inte utgått från den senaste kunskapen och inte gjort en tillräckligt bra och relevant analys, enligt Birger Pålsson och andra kritiker.

– Gör om och gör rätt är mitt och många andras budskap. Internationell forskning visar tydligt att screening ger minskad dödlighet och minskat insjuknande även mellan 50–59 år.

Sverige var ett av de sista länderna i Europa att börja med tarmcancerscreening.

– Bara det är bedrövligt. Nu riskerar vi att hamna efter igen. I praktiken handlar det om förlorade liv, säger Birger Pålsson.

Tidigare sprang Lotta Hammar uppför trapporna till sin lägenhet på fjärde våningen i ett sekelskifteshus i Solna. Nu måste hon stanna halvvägs och pusta ut.

Sitt tjocka långa hår har hon slutat att sörja. Istället kan hon skämta om det som alla som kommer hem till henne ser. Att hon har samma frisyr som sin katt. Kort, grått och lite spretigt.

Sex månader gamla Laban både tröstar och underhåller när Lotta Hammar inte orkar göra mer än att sitta i sin vinröda plyschsoffa. Det hon tidigare kunde längta efter.

Hon har lärt sig att hon behöver vila för att orka göra det hon vill. Gå på bio med sönerna. Jobba 25 procent. Umgås med sin särbo, familj och vänner.

– Nu vill alla ses när jag hör av mig. Ingen säger nej, berättar hon och skrattar.

Men så tystnar hon. Rösten blir hes och tårarna rinner.

– Det är så konstigt, att plötsligt få jättemycket tid utan att veta hur mycket tid du har kvar.

Då avbryter katten Laban buset på mattan och hoppar upp i hennes knä. Där lägger han sig ner som en mjuk men stoisk sfinx.

Lotta Hammar kan inte låta bli att le åt sitt kärleksfulla husdjur.

– Jag har inte slutat kämpa. Jag hoppas att jag överlever, att de hittar en lösning för mig.