Vid första anblick ser allting normalt ut. Solen skiner efter några dagar av intensivt regn. En joggare stannar och stretchar intill havet på Beiruts långa strandpromenad. Lyxhotellen ligger på rad och en gubbe går runt och ropar att man kan vinna en miljon dollar om man köper en av hans lotter.
Men när ögonen fastnar på de parkerade bilarna intill cornishen, som strandpromenaden kallas, börjar verkligheten ändra form. Rutorna är täckta av filtar och lakan. Klädlinor hänger där de får plats, bildörrarna är öppna så att människorna som bor därinne ska få luft.
Hela strandpromenaden är full av libaneser på flykt.
– Fast det var ännu mer folk här för ett par dagar sedan. Regnet fick många att flytta på sig, säger en man som står och röker intill havet.
Ju längre söderut man kommer på cornishen, desto fler tillfälliga boplatser växer fram. I ett grönområde mellan den asfalterade gångbanan och det glittrande vattnet har ett antal presenningar monterats till tält. De flesta som bor i tälten vill inte prata, eller så vill de inte uppge sina namn. En trött morfar sitter i en strandstol och håller koll på barnbarnen Lawand, 11, och Lafent, 10.
– Det är det enda jag gör på dagarna nu. Tittar på de här två så de inte springer bort.
Han berättar att familjen flydde från sitt hus i Tyre i södra Libanon för 20 dagar sedan. De vet inte om deras hus står kvar, eller om de kommer att kunna ta sig dit igen. Under de senaste dagarna har den israeliska militären bombat flera broar i södra Libanon och skurit av flera vägar till bland annat Tyre.
– Stoppa alla krig. Jag vill ha fred. Alla ska leva tillsammans i fred. Inget dödande och våld, säger morfadern.
Lawand säger att han saknar skolan. Inte lektionerna så mycket.
– Men kompisarna saknar jag, säger han.
Utanför 37-åriga Sahars tält på andra sidan vägen hänger ett par små kalsonger med texten ”Happy boy”. Sönerna Jad och Iyad är mycket riktigt två glada pojkar, i alla fall just för tillfället. Glada att solen skiner igen. Glada att få besök. Lillasyster Tia är också glad, på tvååringars vis för att omgivningen ler.
Jad är 10 år och tycker bäst om engelska i skolan. Fast just nu kan han inte gå i skolan – den är för långt bort. Det gör inte så mycket rent kunskapsmässigt tycker han, han är redan rätt bra på engelska.
– Hey bro, säger han för att bevisa sin poäng.
Mamma Sahar skulle dock föredra att hennes pojkar gick i skolan. Hon skulle också föredra livet som det var innan hon tvingades grabba tag i barnen och fly, när Israels arabiska talesman för militären den 5 mars uppmanade hela Dahiyeh att fly. Dahiyeh är Beiruts södra förorter. Hundratusentals bor där. Ibland går området under namnet ”Hizbollahland”.
– Jag hoppas på seger för Hizbollah förstås, säger Sahar.
Hon hann inte packa något alls innan de lämnade sin bostad, inte ens sitt pass. Det var tur att de var snabba, för deras hus träffades i en flygattack och har nu stora sprickor i fasaden. Exakt hur stora skadorna är vet inte Sahar, men hon vet att familjen inte kommer att kunna flytta tillbaka på länge.
Kriget mellan Israel och Hizbollah återupptogs den 2 mars, efter att shiamilisgruppen avfyrade sex raketer mot Israel. Raketerna var en hämnd för att Israel hade dödat Irans ayatolla, Khamenei.
Man kan diskutera om kriget mellan Israel och Hizbollah verkligen tog slut när avtalet om vapenvila slöts i slutet av 2024. Israel har fortsatt att operera militärt i södra Libanon och båda sidor har anklagat varandra för att inte följa överenskommelsen. Hizbollah har dock hållit en låg profil och många trodde att deras stridsförmåga var nära noll efter den intensiva konflikten för 1,5 år sedan.
Många hoppades också på att Libanon skulle kunna hållas utanför kriget som rasar mellan Israel, USA och Iran – men så blev det inte. Det som nu pågår på libanesisk mark är som ett krig inuti kriget.
– Det är bra att de gick in i kriget för vi var inte säkra innan heller. Vi hoppas att det blir ett slut på allting nu. Om Hizbollah inte hade agerat hade konflikten fortsatt i många år, säger Sahar.
Hon berättar att hon har vädjat till sin man att skriva upp familjen på en lista som en Hizbollahallierad hjälporganisation har. De registrerade flyktingarna som är uppskrivna kan få finansiellt stöd.
– Men han är för stolt, han vägrar. Vi har fått mat några gånger av en annan hjälporganisation, men barnen gillar den inte. De vill mest ha nuggets och pasta.
På den libanesiska nationalarenan, Camille Chamoun-stadion, spelas det ingen fotboll i dag. Däremot sitter ett gäng barn i längdhoppsgropen och gräver en rejäl grop. Arenan återinvigdes i maj förra året efter att ha legat i träda i flera år – med undantag för att Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs begravningsceremoni hölls här, efter att han dödades i kriget mot Israel 2024.
Men nu kommer det att dröja innan läktarna fylls av fotbollsfans igen. Arenan inhyser över tusen flyktingar och ännu fler ska de bli.
– Det är faktiskt väldigt bra att bo här, säger Aman.
Hon bjuder in oss i det blåa tältet som hon delar med sina två tonårsbarn. Maken skilde hon sig från för fem år sedan.
– Det var verkligen lika bra, han var helt värdelös. Tyvärr är den där väldigt lik sin far, säger hon och petar på sin 15-åriga sons knä.
Sonen ler nervöst.
Aman levde under fattigdomsgränsen redan innan kriget började på nytt. Det är ett öde hon delar med en stor del av den libanesiska befolkningen och en orsak till att hon inte har haft råd att skicka sin son till skolan på länge. Hemma i en av Beiruts södra förorter brukade han mest vara ute och cykla med kompisar.
– Här har jag i alla fall bättre koll på honom, säger Aman nöjt.
I ett tält en bit bort bor en annan 15-åring. Hon heter Fatima och är från Tyre, men flydde hit med sin mamma för tre veckor sedan. Pappa är kvar i hemstaden, han kan inte lämna sin mamma och mamman är för sjuk för att resa.
– Jag saknar mina vänner, men vi messar hela tiden. Vi är utspridda på olika ställen, säger hon.
Hon visar upp ett elektronikprojekt hon håller på med. Hon tycker om att koppla av med att koppla ihop olika sladdar och komponenter. Det är lättare att inte tänka då.
– Jag vill bli ingenjör, bygga robotar och bilar och sådant. Helst vill jag plugga utomlands, säger Fatima.
Utanför fotbollsstadium surrar en drönare högt uppe i luften. Alla människor står med blicken i sina telefoner. En ny flygattack har precis rapporterats, från en plats som tidigare varit fredad – en kristen stad precis norr om Beirut.
Fakta.Den humanitära situationen i Libanon
● Mellan den 2 och 24 mars har 1072 libaneser dödats och 2966 skadats i israeliska anfall, enligt den libanesiska hälsomyndigheten. Över en miljon människor har drivits på flykt i landet.
● Den senaste våldseskaleringen är den allvarligaste försämringen av säkerhetsläget sedan vapenvilan i november 2024 och pressar ett redan överbelastat humanitärt system till bristningsgränsen, enligt hjälporganisationen RESCUE, som är på plats i Libanon sedan 2012.
● Omkring 80 procent av befolkningen levde redan före det nu pågående kriget i fattigdom och saknar tillgång till sjukvård, elektricitet och utbildning.
Läs mer:
Från Metula syns den totala förödelsen i södra Libanon
