Egentligen är det första kravet för att få en egen utställning på Nationalmuseum att du är död. Men Ernst Billgren springer levande omkring med en pensel och duttar svart skokräm på ett stort gjutet vildsvinshuvud – eller är det en räv?
Få svenska konstnärer har i alla fall så många rävar bakom örat som han. Och de dyker upp överallt i utställningen ”Nya minnen”. På Sveriges stoltaste konstmuseum har han intagit en hel sal. Där har han återskapat sin egen lekfullt förvridna föreställning om vad ett konstmuseum är.
– Jag tänker mig ett tjeckiskt landsortsmuseum med mörka, fernissade tavlor med krackelerad yta som blandar konst från olika tidsepoker. Helst hade jag haft damer som satt på stolar, sådana som vaktar verken, men som man inte vet om de lever eller är döda.
Hur hamnade då denna katt bland hermeliner på Nationalmuseum?
Jo, berättar han, på en middag placerades han bredvid museets dåvarande chef Susanna Pettersson. De började diskutera utställningen ”Förbättrad finsk konsthistoria” som han några år tidigare hade gjort på museet Atheneum i Helsingfors.
– De lät finländarna rösta fram sina tio favoritverk. Samtliga var brungrå – det säger kanske något om den finska folksjälen. Jag påtalade vad som var fel med dem, och så gjorde jag bättre varianter. Museet var brydda över kritiken, men samtidigt uppskattade de uppmärksamheten. De fick mycket mer besökare. Många ville titta på originalen, säger Ernst Billgren.
Resultatet av middagskonversationen har blivit utställningen ”Nya minnen” som öppnar den 10 april. De flesta av verken är alltså Billgrens ”förbättrade versioner” av typiska gamla tavlor från vilket museum som helst, men här finns också ett par målningar som direkt refererar till klassiker i Nationalmuseums samlingar. Inte minst konstnären Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd” som de flesta som besökt museet behållit i minnet.
Ernst Billgren har gjort en ganska exakt kopia av målningen. Han har till exempel detaljgranskat karolinernas rockar.
– Alla har olika blå färger. Annars skulle det ha blivit en väldigt platt målning. Jag har sett målningen många gånger men aldrig tänkt på det. Den rocken har mer kobolt, den där är mycket gråare, säger han och pekar på tavlan.
Men i Billgrens version finns en avgörande skillnad mot originalet. Han visar vad som händer ögonblicket efter Cederströms målning: plötsligt svävar oväntat krigarkungens kropp upp i luften och jägaren som nyss böjt sitt huvud i sorg tittar upp på den flygande kungen.
– Det här med att Karl XII skulle bäras över bergen på en bår är ju ren fejk. Så jag har förbättrat det. Det blir nya minnen, säger konstnären som är mycket nöjd med att inte ens ha missat de två små röda fläckarna på den annars gråblå målningen; ingångssåret i Karl XII:s panna och blodet som droppar från den skjutna orren.
– De ser exakt likadana ut.
Det är målningarna i utställningen som är ”nya minnen”, sådant vi ser för första gången. I några montrar har han samlat egna gamla minnen som en kontrast till de nya. Här finns serietidningar från barndomen, en bild på hans ryska morfar, ett brev från den socialdemokratiska tidigare utrikesministern Anna Lindh, och så vidare.
– Jag har extremt dåligt minne. Det är därför jag sparar föremål. Föremål kan hålla kvar ett minne. Det är fantastiskt. Min målning där Karl XII svävar upp från båren blir ett nytt minne för besökarna. Men man minns saker bara en gång. Nästa gång minns man minnet.
Hela utställningen är en detaljernas fest. Finesserna kan vara så små att han ibland måste måla med en spik – ingen pensel är tunn nog. När han vaknar på morgnarna kan han ha fem nya idéer i huvudet som direkt måste utföras. Han har låtit knyta mattor i Indien, låtit gjuta en rävskulptur i Thailand och gjort en museipall som ska serietillverkas av möbelföretaget Källemo.
”Du har verkligen varit runt”, säger jag när vi återigen står framför det thailändska rävhuvudet i brons, som i nacken har en för på en båt med grova kättingar – om jag kommer ihåg rätt.
Vad är meningen med den här?
– Din gissning är lika bra som min. Jag ser ofta saker abstrakt. En stor brun form, då blir det kanske en björn. Behövs det en liten blir det en räv. Jag tänker inte på det som djur. Det föreställer bilder snarare än djur. Jag är från Farsta, jag har aldrig varit i skogen. Jag får ofta frågor om rävarna. Jag tänker så himla abstrakt, säger Billgren.
Tre målningar bredvid varandra ser i förstone ut som ganska typiska barockstilleben i dova färger. Tittar man närmare är det samma scen som skildras i alla tre bilderna, men ett kaos och förfall eskalerar steg för steg. I den tredje stiger en hund i gyllene rustning upp ur en urna.
– Det är min hund jag målat av, säger Ernst Billgren nöjt.
På en annan vägg hänger två medeltida landskapsbilder som myllrar av byinvånare. De är i en helt annan stil och teknik. Om man inte visste bättre skulle man vara ganska säker på att de var gjorda av Pieter Bruegel d ä.
– Jag upptäckte att Nationalmuseum saknade något bra verk av honom, så jag gjorde ett par.
Han berättar att Bruegelpastischerna lärde honom att ljuset inte kommer någonstans i från i mästarens målningar.
Vi stannar framför ett verk med titeln ”Stenhästen”. I ett 1800-talsromantiskt, dramatiskt landskap förs en häst byggd av stenar i land vid en strand om natten.
Dina verk har titlar och tycks berätta en historia. Gör de det?
– Jag har ingen fantasi. Det ser ut som en historia. Men jag känner inte till den. Efteråt kan jag gissa att det här är den trojanska hästen. Fast de har missuppfattat och byggt den i sten i stället. Jag har aldrig sett mig som konstnär egentligen, snarare som scenograf. Det jag gör föreställer tavlor och konst, det här föreställer en utställning på Nationalmuseum.
Idén att måla en häst i sten, hur uppkommer den?
– Det är en bra fråga. Jag har väldigt lite att säga till om i mitt konstnärskap. Jag förstod tidigt att man inte kan utgå från andra. För de är fast i sina bildkonventioner. Jag kan inte utgå från mig själv heller, för jag är fast i mina konventioner. Så jag utgår inte från mig själv.
– Modernismen handlar ju så mycket om jaget. Man ska ha ett eget språk och uttrycka sig själv. Det har gjorts bilder i hundra tusen år utan att det där jaget har varit centralt. Jag känner frihet att inte behöva utgå från mig. Jag kan göra vad som helst.
Han säger att premissen att skapa ett fiktivt dammigt konstmuseum har varit fruktbar. Det är viktigt att sätta gränser för sina idéer. Som barn var inget mer begränsande för kreativiteten än när läraren sa: ”Du får måla vad du vill.”
– Friheten gör att man måste utgå från sig själv och det är en så jäkla smal nisch. Är din frihet begränsad kan du göra vad som helst. Det är något som har växt fram under längre tid, innan utställningen. Men här har det kunnat blomma ut. Att jag inte sätter mig själv i centrum som konstnär för mitt konstnärskap. Jag har fått bort mig själv som en jävla diktator.
I dessa tider när Sverige ska få en gemensam kulturkanon, kan din utställning föra tankarna till museet som skapare av kanon. Vad tycker du om kanon? Hur skulle en svensk konstkanon se ut?
– Den ser helt olika ut för alla människor. Vi lever inte i varandras universum. Det går inte ens att föreställa sig vilket universum andra människor lever i.
Du menar att det är svårt att skapa en gemensam kanon för hela samhället?
– Ja, lycka till! Min kanon är väldigt egen, väldigt väsentlig för mig. Har någon en helt annan kanon som är väsentlig för dem så är det bara att gratulera dem. Det är inte kvaliteten på ens föreställningar av en kultur som är intressant, utan vilken energi och kraft man kan få av den. Att den skulle vara gemensam låter väldigt märkligt.
Läs mer om konst.
