”What are all songs for me, now, who no more care to sing?/Deep in the heart of Summer, sweet is life to me still,/But my heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill.” Så lyder några rader ur en dikt av den skotska 1800-talspoeten William Sharp, som skrev under pseudonymen Fiona MacLeod. Om de låter bekanta beror det kanske på att de gav namn åt Carson McCullers klassiska debutroman ”The Heart is a Lonely Hunter” från 1943.
Både McCullers bok och Sharps dikt handlar om att förlora en älskad och försöka orientera sig i tomheten som återstår. Alltså är det helt följdriktigt att samma ämne tematiseras i Marie Silkebergs nya diktsamling, hennes tolfte sedan debuten 1990. ”Hjärta, jägare” dröjer vid den fråga som Sharp formulerar så hjärtskärande explicit: vad ska man med sångerna till, när den som fick en att sjunga inte längre finns?
Den döda är i Silkebergs fall väninnan Beate, igenkännbar som författaren Beate Grimsrud, som knappt 60 år gammal gick bort i cancer sommaren 2020. De fem diktsviterna gör spridda nedslag i tiden kring och efter hennes död. Ett besök på sjukhuset, ett av de sista telefonsamtalen – ögonblicksbilder dyker upp som små punkter i annars liksom raka, mörkt fallande dikter, där varje ord framstår som resultatet av en kraftansträngning.
Det vertikala återkommer som en grafisk princip. Avstavningar är vanliga, till exempel i ”Sång” (som kan läsas som en passning till Sharp:
sång
sång
du som
talar om
hon som
nu
för-
svun-
nit
Visuellt blir effekten att dikten tycks imitera själens nedstigning till underjorden. Eller, för den delen, den levandes försök att hålla sig upprätt i det utrymme som är ”Hålet i universum/Efter/Henne”.
Huvudspår nummer två i ”Hjärta, jägare” rör diktjagets möten med en älskarinna. Den som har läst Silkebergs poesi förut, till exempel ”Material” (2010) eller ”Revolution House” (2018), har skäl att misstänka att de ses på avlägsna platser och har olika modersmål. Och mycket riktigt: scenen är till största delen New York, kvinnan amerikansk med italienska rötter.
Som i de tidigare böckerna försöker texten nå fram till det distinkta rum som uppstår mellan två människor, den helhet som är större än summan av delarna. Repliker på de båda språken vävs ihop med internskämt om framtida barn och referenser till gemensamt upplevd musik och bildkonst. Det erotiska begäret överskuggar allt: ”Hon pratar om färgerna/Jag hör hennes röst/Känner hennes kropp/Som en feber i min”.
Det går inte att klaga på konsekvensen
Silkeberg närmar sig åtrån med en beundransvärd brist på ironi. Det finns något åttiotalssexigt över hennes lyrik, en böjelse för det blanka och monokroma som bäst kan sammanfattas i adjektivet ”rockig”. Då jag själv alltid har föredragit så cerebral postpunk som möjligt känner jag mig på djupet, verkligen på djupet främmande inför hennes poetiska beskrivningar av orgasmer. Men det går inte att klaga på konsekvensen.
Kärnan i ”Hjärta, jägare” är dock den nämnda frågan om fortlevandet. Diktjagets kärlek sträcker sig genom tid och rum, från den döda väninnan till den levande älskarinnan. Hon blir en sorts tröst, en riktning i förvirringen, som ändå och självklart inte ersätter det som varit. De dialogiska prosastyckena om henne kontrasterar dock fint mot de tidigare stympade spalterna.
Mot slutet kulminerar den mänskliga sårbarhet som dikten uttrycker i en rad gåtfulla frågor. De verkar ställda från en plats mellan de döda och levande, av en okänd ut i intet. ”Dör minnet före sin ägare?”, ”Kan jag ångra den lyfta handen?”, ”Gick åren fort?”. Svaren uteblir och måste göra det. Men kanske är det där, i detta ekande mellanrum, som poesin har sin sanna hemvist.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker
