– Min pappa kom aldrig hem från fronten. Och med mamma gick det inte att tala om vad som egentligen hade hänt. Hon vägrade. Eller gav bara ytliga svar, som många tyskar gjorde efter kriget.
Ulf Prinz har kommit till Brandenburger Tor för att titta på krigsutställningen ”Äntligen fred?!” Han är född 1944, ett år före Tyskland kapitulerade år 1945. Ulf växte upp utan sin pappa. Det var vanligt i hans generation.
80 år har gått sedan krigsslutet. Här på den historiska platsen i änden av avenyn Unter den Linden står hundratals människor och tittar på krigsutställningen.
Alla yngre personer är turister. Vill man tala med berlinare får man leta bland de äldre besökarna.
– Många unga människor vet inte längre vad som egentligen hände under kriget, säger Gabi, 75. Hon har tagit en paus och sitter på en bänk medan resten av hennes sällskap – gäster från Danmark – har gått för att titta på Förintelsemonumentet i närheten.
Dagen för krigsslutet är ingen allmän helgdag i Tyskland. I år har dock Berlin gjort ett undantag och infört en ledig dag, eftersom det är 80 år sedan Tyskland kapitulerade. I Berlin pågår en hel temavecka om andra världskriget med utställningar, föreläsningar, cykelfärder och gudstjänster.
Ändå upplever den äldre generationen tyskar att kunskapen om andra världskriget håller på att urholkas.
– Man talar visserligen om det i skolorna, men det är ju teori. Vi har återigen människor i Tyskland som förnekar allt det här. Vi har Alternativ för Tyskland (ett högerradikalt parti som blev tvåa i senaste förbundsdagsvalet). Det är otroligt illa. Det är unga människor som röstar på AFD, jag är helt chockad över det, säger Gabi.
Också Ulf Prinz är bekymrad över AFD:s framgångar.
– Min generation vet vad kriget är. Men de unga… där måste man jobba mycket mer i skolan. För det är de unga som går med i den högerextrema rörelsen.
Prinz påpekar samtidigt att Tyskland länge undvek att tala om folkmordet på judarna och de tyska människorättsbrotten under andra världskriget.
– När jag gick i skolan var många av mina lärare före detta nazister. Jag hade i alla fall en bra historielärare, så jag fick lära mig om nationalsocialismen. Men jag hade ändå inte fattat det. Det var först under studentrevolutionen 1968 som jag verkligen började ta reda på vad som hade hänt under kriget.
Ulf Prinz nämner Auschwitzrättegångarna i Frankfurt 1963–1965. Det var tre rättegångar mot tyskar som varit anställda i förintelselägren Auschwitz-Birkenau.
– Många tyskar ville ju inte acceptera de här rättegångarna. Det var en skandal för dem att förbrytare satt i en rättssal.
Nu pågår en diskussion i Berlin om skolundervisningen. I Berlinskolor är historia inte ett eget ämne. Istället har man slagit ihop historia, geografi, etik och politisk bildning till ett enda ämne som kallas samhällskunskap.
Varje förbundsland, delstat, lägger upp historieundervisningen på sitt eget sätt. Det är inte alltid lätt att kontrollera hur många timmar ren historieundervisning det blir i slutändan. Till exempel Frankfurter Allgemeine Zeitung ställer sig frågan om man inte borde återgå till att undervisa historia som ett fackämne.
Historielärarnas förening vittnar i Frankfurter Allgemeine om att eleverna i dag kan säga ”det var Polen som provocerade fram kriget” och ”judarna var ju också medskyldiga”.
– Det viktigaste vore nu att alla tidsvittnen som fortfarande lever intervjuas på video så att vi har material som vi kan visa för våra skolelever, säger Gabi.
Samtidigt konstaterar hon att det redan finns en uppsjö bilder, dokumentärer, intervjuer med dem som var med under nationalsocialismen och folkmordet.
– Ändå finns det människor som förnekar det. Jag har hört att ni till och med har nazister i Sverige – ett land som är modellen för demokrati! Hur är det möjligt?
