Dagen före dagen efter började jag dricka tequila vid elvatiden på förmiddagen. Jag lade en idé jag hade om det parasitära förhållandet mellan konstnären och folk med pengar på hyllan och skrev någon smörja om ”Landet”.

Landet, sa jag för mig själv, är en del av jorden, jorden är den tredje av de åtta planeter som rör sig runt solen. Solsystemet. Solen, som är centrum i detta system, utövar så mycket makt över alltsammans och ser till att varje sak, stor eller liten spelar ingen roll, är på sin rätta plats.

På platsen där jag nu bor är det höst, men för en månad sedan var det sommar och innan dess var det vår. Om 51 dagar eller så kommer det att vara vinter. På platsen där jag växte upp var alla 365 dagar (och skottårets extra dag) mer eller mindre likadana: ibland regnade det, en stor, klarblå himmel, en stor gul sol i mitten av allt, som tycktes närmare än vad som borde vara tillåtet.

Men Landet, vi lever på landet och inte på jorden; och vi lever i världen, inte på den. Jag lever nu i den värld som är Amerikas förenta stater, på det land som heter Vermont.

För lite mer än trettiofem år sedan skrev jag en essä om en liten ö i Små Antillerna som ligger på ett rev i Karibiska havet och Atlanten. Jag tillbringade de första 17 åren av mitt liv med att växa upp i den där världen och sedan, vid 38 års ålder, skrev jag en kort essä, mest för att glädja min redaktör som hade tillbringat sin barndom i Chicago och hela sitt vuxna liv i New York.

Han var kanske den viktigaste anledningen till att jag blev författare och jag ville berätta för honom vem jag egentligen var och om de människor, den plats och den värld som jag kom ifrån. Han var imponerad av texten och sa att den var det viktigaste som tidskriften hade publicerat sedan ”Nästa gång elden” (en essä av James Baldwin från 1962, reds anm). Jag hade ännu inte läst ”Nästa gång elden” och gav mig därför i kast med den.

De åren, den tiden, var Reagan-åren, mannen Ronald Reagan var USA:s president och han såg inte ut och lät inte som en president från någonstans utan mer som en skådespelare som gestaltade en handelsresande i en kringresande cirkus (”The Music Man”).

Det amerikanska folket älskade hans bedrägliga uppträdanden och när han kandiderade för en andra presidentperiod valde majoriteten av de röstberättigade som bodde i 49 av de 50 stater som utgjorde USA att lägga sin röst på denna imitation av en handelsresande i lumpna varor.

Under de åtta år som detta presidentskap varade invaderade han den lilla ön Grenada (men vem har inte invaderat Grenada?) som ligger i närheten av den ö där jag föddes och växte upp, han destabiliserade och medverkade till dödandet av många invånare i några av länderna på den sydamerikanska kontinenten (men vem hade inte gjort det och ibland ganska ofta).

Sedan den tiden, och före den tiden, har det funnits många presidenter, och i den rollen, president, har de begått brott, brott som det amerikanska folket kunnat se med sina egna två ögon eller läsa om i tidningarna (som att släppa atombomber över två städer fulla av människor, som att ösa livsfarliga kemikalier över människor som bodde hundratals mil från Amerika och som aldrig hade bestulit en amerikansk medborgare ens på en limpa bröd, som aldrig hade gjort något mot en amerikansk medborgare, förutom möjligen mord); presidenter som invaderat länder och kuvat folk för att något grundämne i det periodiska systemet låg begravt djupt inne i landet, som hör till jordens skapelse, och som vi amerikaner hade hittat någon helt onödig användning för, eller som hör till de sätt på vilka jorden vill fullända sig själv eller fresta med sin egen utplåning; presidenter som förförde och våldtog kvinnor, vissa bara några år äldre än den egna dottern; presidenter som högljutt förkunnade att de var kristna i hjärtat men som demoniserade de fattiga och gjorde dem mer fattiga än de hade varit tidigare samtidigt som de gjorde de rika mer rika; och så fanns det en president som var exceptionell på det sättet att han verkligen försökte få det amerikanska folket som levde på den amerikanska jorden i den amerikanska världen att sträva efter att, kanske en sekund om dagen, göra gott eller tänka gott, vad vi nu menar med det. Men bara det: ”godhet”!

I början av november 2016 fick en man, det är alltid en man, rollen som president. Jag minns honom från min tid som ung kvinna som försökte försörja sig i den då stinkande kaotiska världen som var New York, en värld som bara en ung kvinna i tjugoårsåldern var i stånd att älska.

Jag bodde i en enrumslägenhet i ett område som heter Chelsea (449 West 22nd Street), den kostade 245 dollar i månaden och jag var alltid sen med hyran. Den där mannen som blev president 2016 var överallt i staden, det här var i början av den förbannelse som numera kallas ”kändisskap”, och vi skrattade alla åt honom, eller undvek honom om han dök upp på samma evenemang som vi.

Redan då påminde han om en smittsam dödlig sjukdom. Den satiriska tidskriften Spy nämnde honom aldrig vid namn, utan kallade honom ”den kortfingrade tölpen”. Första gången som den där smittan blev president var så chockerande att många av oss i en viss ålder skrumpnade ihop eller helt enkelt dog.

Den andra sataniska sjukdomen, ”kapitalismen”, låtsades inte längre att den var en god kraft, den blev kort och gott öppet brutal och alla älskade det, även de människor som den åsamkade mest lidande. Den verkliga ”Music Man” hade kommit till stan och hans övergrepp orsakade enormt lidande men det amerikanska folket älskade det. Den här mannen som blev president var inte bara en man som gick över gränsen, han var en makalös tjuv, en brottsling. Han hade redan slingrat sig ur olika illegala handlingar. Och det är just det som gör honom så älskad.

Den värld som kallas Amerikas förenta stater uppstod ur ett brott: stöld av andras människors jord och stöld av andra människors liv (slaveri), ömsesidig stöld från varandra. Och nu lägger vi till eller kompletterar den berättelsen: En dömd brottsling, en bedragare, en våldtäktsman, en utpressare, är president i Amerikas förenta stater.

Jag har inte tittat på tv-nyheterna eller läst en tidning sedan klockan 11 kvällen den 5 november. Jag vet inte när jag kommer att kunna göra det igen. Jag har stängt av internet. En känsla av djup förtvivlan har tagit ett grepp om nedre delen av mina tarmar. Jag känner det. Alla mina vänner började gråta eller något åt det hållet. En granne av palestinsk härkomst gav mig en liten palestinsk flagga att placera bredvid min ”Harris for president”-skylt, den som sitter på framsidan, precis när man kommer in på uppfarten. Hon har också gett mig en ukrainsk flagga i miniatyr. Alla skyltar för vicepresident Kamala Harris och Tim Walz, för Ukraina och för det plågade palestinska folket, står där i höstmörkret (solen verkar inte vilja skina) och blir mer och mer daskiga, trötta antar jag. Jag är trött.

Men mina krafter kommer tillbaka när jag påminns om att jag lever på och i brottslingarnas och tjuvarnas land och i den värld de skapat. Finns det en flagga för Det transaktionella? Vi amerikaner behöver en. För det är vad vi innerst inne är: Kriminella. Tjuvar. Transaktionella. De (antiguaner eller åtminstone min mamma) säger att man ska vara försiktig med vad man avskyr eftersom man så småningom blir sådan själv.

I åratal avskydde vi Ryssland eller Sovjetunionen eller vad de kallar sig nu för tiden. Och nu är vi precis som dem: vi har en auktoritär president, vi har vår egen oligarki och många andra mindre trevliga saker.

Jamaica Kincaid, född 1949, är författare. Hennes senaste roman är ”Bland blommor” (Tranan) från 2023.

Övers. från engelska: Sandra Stiskalo

Läs mer om böcker och läs en DN-intervju med Jamaica Kincaid

Share.
Exit mobile version