Höstterminen började med en befriande nyhet: Skolplattformen är äntligen borta, ersatt av en till synes snygg och pedagogisk app från Infomentor. Kan man pusta ut nu?
Sedan 2018 har alla familjer i Stockholms kommun tvingats använda ett rörigt och ursegt digitalt system som länge inte ens fungerade hjälpligt. Där all nödvändig information skulle finnas att läsa: scheman, veckobrev, läxor, närvaro, bedömningar – allt som tidigare meddelades på mejl eller papper från barnens lärare. Från lågstadiet till gymnasiet.
Hur många gånger försökte man logga in utan att lyckas? Hur mycket information om barnen gick förlorad i dimman? Det var ett mentalt tortyrredskap.
Nästan alla föräldrar svor över det usla systemet. Skolplattformen kändes stenålders och överspelad redan när den lanserades. Och mest synd var det om lärarna som inte hade något annat val än att använda den varje dag. Om den funkade – eller supporten svarade, vill säga.
Skolplattformen är ett av de största fiaskona i Stockholms stads historia. Det har tärt hårt på förtroendet mellan medborgare och makthavare. Och det i en offentlig skolvärld som redan är hårt pressad av giriga friskolekoncerner och underfinansierad utbildning.
Hur var det ens möjligt i en stad som av utländsk press brukar lyftas fram som ett techunder? Fullt av unga digitala innovatörer och nya bolag som erövrat världen.
Den frågan försöker medieanalytikern Olle Lidbom reda ut i den nya boken ”Skolplattformen. En sann historia om miljarder, konsulter, föräldrar och barn” (Fri tanke).
Något enkelt svar finns väl inte. Men efter att ha läst Lidboms seriösa undersökning är det uppenbart att Utbildningsförvaltningen och Stadsledningskontoret saknade kompetens för att upphandla och driva fram en så stor digital plattform. Trots det skröt man gärna om stadens innovationsförmåga och spetskompetens. Och motarbetade systemets kritiker.
De tekniska it-frågorna blir lätt i nördigaste laget – och persongalleriet är inte direkt färgstarkt
Projektledningen var minst sagt suddig, och de svindyra konsulter som anlitades skickade hellre saltade fakturor än löste de akuta tekniska problemen. Ingen ansvarig ville eller kunde sätta ned foten när det hade behövts. Och den politiska ledningen i Stadshuset tittade länge passivt på när allt barkade åt helvete.
Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) sade 2021 att projektet var ”ett skräckexempel” som ledde till allvarlig kapitalförstörning. Olle Lidboms uträkning av de skenande kostnaderna landar totalt på över 1,2 miljarder kronor.
När OECD i samma veva rankade den ”digitala mognadsgraden” i offentlig sektor hamnade Sverige sist på listan av medlemsländerna.
Olle Lidboms bok är lite för lång och detaljerad för att hålla mitt intresse vid liv i 300 sidor. De tekniska it-frågorna blir lätt i nördigaste laget – och persongalleriet är inte direkt färgstarkt.
Men han gör en god och viktig sak i medborgarjournalistikens namn. Inte minst genom att lyfta fram webbutvecklarna och föräldrarna som protesterade. Och skapade alternativet ”Öppna skolplattformen” – bara för att visa hur man kunde ha gjort.
Självklart fick de stadens fyrkantiga tjänstemän och jurister efter sig. Sällan har konflikten mellan folk och byråkrati blivit så tydlig.
Läs fler texter av Jan Eklund och mer om den kritiserade Skolplattformen.
