Journalistiken före internet var en fest för livet – åtminstone i tidskriftsvärlden. Då kunde man läsa Månadsjournalen, Pop och Moderna Tider. De lyste upp det glada och tankerika 90-talet – den svenska pressens gyllene decennium – men somnade alla in runt millennieskiftet.
Kombinationen av politik, kultur, mode och kändisar präglade de bästa. Blicken ut mot världen var självklar. Lekfullheten och det oväntade inlägget ett signum. Pennorna fick utrymme och tid på sig.
Inspiration hämtades från brittiska söndagstidningar och amerikanska tidskrifter. I USA höll sig pressen levande lite längre. Det började svaja först efter finanskrisen 2008, då annonsintäkterna vek dramatiskt.
I USA finns klassiska The New Yorker, New York Review of Books och Vanity Fair kvar, men bara den förstnämnda håller stilen. Redaktören David Remnick utför ett smart digitalt arbete när det behövs. Hans konsekventa kritik av Vita huset har fått fart även på den internationella upplagan.
Graydon Carter tog över Vanity Fair 1992 och stannade till 2017. Man ska inte glömma att företrädaren Tina Brown krattade manegen åt honom.
I memoaren ”When the going was good” ser han tillbaka på tidskriftens gyllene årtionden. Det var ju precis nyss, kan man tycka, men av recensionerna att döma känns det som hundra år sedan. Ah, de gigantiska förskotten, de avslöjande publiceringarna, de överdådiga festerna, de lysande framtidsutsikterna.
Carter är ingen oäven skribent. Förlaget har ändå anlitat spökskrivaren James Fox, han som skrev Keith Richards hyllade självbiografi.
Trots internt fjäsk för Hollywood och den sedvanliga stjärnkulten var Carters tidskrift ironisk och rätt radikal. Han publicerade regelbundet granskningar av den amerikanska politikens högersväng efter 9/11 och ”kriget mot terrorismen”. Och redan från starten häcklades Manhattans fastighetsmogul Donald Trump.
Det kändes att det var på allvar – och kommersiellt hantverk av bästa märke.
En av de första krönikörerna Carter tog in var författaren Christopher Hitchens. Han avföll senare och stödde Irakkriget, men garanterade kritik och seriös underhållning i varje nummer.
Graydon Carters bok bör nog bäst avnjutas i baren på ett klassiskt hotell. Han skriver: ”You only realize it was a golden age when it’s gone”.
Läs andra texter av Jan Eklund
