Det fanns en tid när den svenska fackboken inte stod så högt i kurs och led av ett litterärt underskott. Den kändes mossig och irrelevant – för specialiserad eller kuriös.
Så är det inte längre. Det har också märkts i nomineringarna till Augustpriset under senare år. Svensk sakprosa har präglats av essäistisk fördjupning i aktuella ämnen och genomarbetade verk som fått den svenska kulturhistorien att sjunga. Kort sagt fritt skrivna böcker som man verkligen vill läsa – och måste läsa – för att hänga med.
Årets nomineringar bryter det mönstret. Inte en enda av de titlar jag håller högst i år har nominerats. Snopet, minst sagt. Vad håller juryn på med?
I den samtida debatten tänker jag exempelvis på Torbjörn Nilssons och Maggie Strömbergs ”Högt över havet”, Johan Hiltons ”Den siste teaterdirektören” och Jonas Malmborgs ”Den stora kreditfesten”. Bland de historiska verken Anders Rydells ”Stulen musik”, Staffan Bergwiks ”Terranauterna” och Elisabeth Åsbrinks och Gloria Ray Karlmarks ”Gloria – i rasismens skugga”.
Surt, sa räven. Och framför allt surt för Augustprisets status.
