Roman
Jan Guillou
”Anteckningar från aftonsången”
Piratförlaget, 344 sidor
Erik Ponti linkar mot slutet med sin dåliga rygg. I alla fall om man får tro honom själv, där han i Jan Guillous nya bok begrundar riskerna i att utmana isfläckarna på vägen till vinkällaren, eller misstroget mäter avståndet till blåklockorna på marken som han varje vår plockar till sin hustru. Det är den tredje boken där Guillou låter sina två alter egon författaren och journalisten Ponti och viceamiral Carl Hamilton (numera Carl Al Husseini, i en spefull blinkning åt Hamiltons mer blåbruna 80-talsfans) samarbeta mot världens onda krafter.
Denna gång gäller det extremhögern. De stör Ponti i arbetet att skriva en svensk version av Don Taylors film ”The final countdown” med att placera en död råtta utanför hans dörr. Han är bara en av flera företrädare för de avskydda ”kulturmarxisterna” som trakasseras av en allt våldsammare grupp ungsvenskar.
Men poängen med denna nya svit romaner är inte deckarelementet. Detta är snarare Guillous version av de dagböcker som flera av hans jämnåriga publicerar varje år. Som brukligt tar Guillou spjärn mot den omedelbara samtidens inrikes- och utrikespolitik och låter romanen bli en spin off av hans kolumner i Aftonbladet.
Han syr vidare på sin skvader av aristokratisk populism och studentikos elitism. Han luftar ivrigt sina aversioner mot huvudfienderna: Expressen, Säpo och skönlitteratur som inte är skriven av honom själv eller någon av hans vänner. Undantaget till det sista hatobjektet är den geniale och hyllade Alexandre Dumas, som Guillou av någon outgrundlig anledning tror är illa sedd av kultureliten. Tydligen har någon kulturelitist i en recension av en Guillou-bok jämfört honom med Dumas, så det måste naturligtvis vara något hånfullt och bemötas med samma mynt.
Naturligtvis koketterar han med sin partiella förvirring inför nya tider och seder, med den gamle tolvtaggarens rätt. Ibland blir det övermåttan fånigt (”ett Big Mac-meal, eller vad anrättningen kan ha hetat”) men lika ofta känns främlingskapet autentiskt och representativt för en växande demografisk grupp.
Man får naturligtvis också en rejäl dos IB-affär, klarsynta insyner i förlagsbranschen och tips om vilket vin som passar bäst till ostron. Jan Guillous omvittnade egenkärlek kontras i dessa romaner av ömsintheten han känner för sin hustru och för de småfåglar som kommer på besök. Gubben är gammal, men lever gör han. Och charmerande är han på många sätt.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
