Att Chucho Valdés vigt sitt liv åt musiken är kanske inte så konstigt. Han föddes in i den. Från spjälsängen kunde han höra sin pappa Bebo, då en framstående kubansk musiker, spela piano i hemmet i Havanna.
– Så småningom började jag själv sätta mig vid pianot, som om det vore en leksak, minns Chucho Valdés i dag, 80 år senare.
– Jag började tycka om ljudet. Då förstod jag att musiken skulle bli min framtid.
Länge följde han i sin pappas fotspår. Sina första steg som professionell musiker tog han i pappans orkester Sabor de Cuba. Tanken var inte att imitera, förklarar han, men visst drömde han om att bli en ”Bebo två”.
– En dag sade han till mig: ”Chucho, du går framåt, men vi är för lika, försök hitta din egen röst.” När jag skrev ”Mambo influenciado” 1963 förstod jag att jag hade hittat mitt eget uttryck.
Men att vara en ung aspirerande jazzmusiker på Kuba på 1960-talet kom med särskilda utmaningar. Regimen betraktade genren som ”fiendens musik”.
– Alltså som amerikansk musik. Det gjorde det väldigt svårt att spela jazz. Det var en tuff tid. Det fanns få platser där man kunde framföra den, och vid en tidpunkt var den till och med i princip förbjuden, berättar Chucho Valdés.
– Men vi kämpade vidare, efter bästa förmåga. För oss var jazz internationell musik, världens musik. Att kalla den ”fiendens” hade ingen mening.
Tillsammans med sina medmusikanter anordnade han jamsessioner hemma hos vänner och på de få klubbar i Havanna där de fick lov att spela. Det gav utdelning. Runt 1967 hade tillvaron för Kubas jazzmusiker blivit enklare. Chucho Valdés, som vid det laget hade bidragit till grundandet av Orquesta Cubana de Música Moderna, beskriver det som en nystart för både jazzen och den rockmusik som också hade varit förbjuden. Plötsligt blev det tillåtet att använda trummor. Genrerna blandades och musiken blev bredare.
– Vi kämpade verkligen mot strömmen. Men med tiden kunde vi skapa kvintetter och kvartetter, även om jazzen aldrig fick något officiellt stöd – den sågs inte som ”hälsosam för systemet”.
När Chucho Valdés 1973 grundade latinjazzbandet Irakere tog karriären ytterligare en vändning. Gruppen nådde stora framgångar, också internationellt, med sina genreöverskridande skivor där jazz blandades med traditionell kubansk musik, rock och dansmusik.
– Många unga musiker säger att det var Irakere och jag som visade en ny väg för jazzen. Vi visade att det gick att utveckla något eget. Varje gång någon tackar mig för det så tänker jag: ”Tack, Bebo.”
När Irakere vann sin första Grammy 1980 hade Chucho Valdés pappa Bebo inte bott på Kuba på många år. Efter revolutionen 1959 valde han att gå i exil och i början av 60-talet bosatte han sig i Stockholm. Det skulle dröja länge innan far och son återförenades. Medan Chucho Valdés karriär blomstrade, både med Irakere och senare även som prisad soloartist, försörjde Bebo sig som pianist på hotell och finlandsfärjor.
– Jag började intressera mig för Sverige på distans – jag ville veta var min far bodde, säger Chucho Valdés.
Intresset ledde honom till att upptäcka den svenska jazzen. Först Jan Johansson – ”jag blev förälskad i hans uttryck” – och senare Bobo Stenson.
Första gången Chucho Valdés besökte Sverige var i maj 1980, när han skulle spela på Gröna Lund tillsammans med Irakere. Då stod pappan i publiken.
– Det var en oförglömlig upplevelse för mig, att få spela inför honom och prata med honom om svenska musiker. En upplevelse för livet.
När Chucho Valdés nu spelar på festivalen Music in the garden i Uppsala fungerar konserten som en hyllning till pappan som gick bort 2013.
– Min pappas minne kommer alltid att vara viktigt för mig. Allt jag är som musiker har jag honom att tacka för.
Läs mer: 25 konserter och festivaler att se fram emot sommaren 2025
