Har någon sprungit ifatt dig någon gång och frågat vad du bär för parfym? Den ivriga blicken, andan i halsen, nu eller aldrig. Visst är det smickrande?
Har du funderat på att då avstå från att berätta? Det finns de som menar att de riktigt bra parfymerna ska hållas hemliga.
”Om någon frågar vad du bär, säg att du precis kommer från ett varuhus och har flera lager av olika parfymer, så du kan omöjligt svara på vad det är”, uppmanar en parfyminfluerare sina följare i en video och håller upp en flaska French Defense från nischmärket Mind Games. I nästa klipp har han en ny rekommendation: ”Svara att det är Sauvage från Dior eller Bleu de Chanel, de kommer inte känna skillnad. Eller säg att det måste vara din duschkräm. Gaslighta dem!”
I klippet därpå piskar han upp stämningen ytterligare: ”Eller säg att det är Kouros! Du kanske förlorar din vän men det gör ingenting, vännen är inte värd dig.”
På sociala medier uppmanas parfymälskare att ”grindvakta” titlar som ligger dem extra varmt om hjärtat. ”Gatekeeping fragrances” innebär att man kontrollerar och rentav begränsar tillgången på en viss parfym genom att låta bli att berätta för omgivningen vad det är man bär. Man vill undvika att vissa titlar blir för populära, att andra ska dofta likadant. Lex Le Labos Santal 33, som trots ambitionen att vända massmarknaden ryggen kom att bli förra decenniets signaturdoft, på handleder såväl som i hotellfoajéer.
Grindvaktandet är omdiskuterat. En del ser tilltaget som ett harmlöst uttryck för individualism. Parfym är hårt förknippat med identitet, på samma sätt som mode var förr. Andra ser beteendet som höjden av själviskhet och elitism. I grund och botten är det parfymens fysiska, sinnliga kvaliteter som gör den mer grindvaktsbar än de flesta andra kulturprodukter: det finns inget sätt att ”shazama” en parfym, identifiera den med hjälp av en app, eller ens fånga den digitalt och låta följarskaran namnge den.
Själv är jag bekymrad över vad lusten att hålla kulturprodukter så nära bröstet får för konsekvenser för samtalet om dem. Så låt mig ställa min grind på vid gavel för ett ögonblick och berätta om en av mina favoritparfymer.
Jag hyser en förkärlek för parfymer i rörelse. Då syftar jag inte på att parfymen utvecklar sig på huden under dagen. För det är själva definitionen av en parfym, att den är komponerad av olika noter som träder fram allt eftersom och dröjer sig kvar olika länge, som i ett musikstycke. Nej, med rörelse har jag något annat i åtanke, en parfym som skiftar, där noterna tjänar som ett slags doftens paljetter. Där man inte vet vilken riktning parfymen tar.
Jag minns första gången jag sprejade Cartiers La Panthère på min handled och kände gardenianoterna stråla mot mig. Inte nog med att gardenia i sig har ett tydligt stråk av vintage, La Panthère tillhör också chyprefamiljen, en klassisk parfymgenre som hade sin storhetstid på förra tjugotalet och vars parfymer av den ovane lätt avfärdas som ”tantiga”. Men den här parfymen var allt annat än gammalmodig. Gardenian var följsam och mjuk, inte kall och uppfordrande som jag ofta uppfattat den. Gardenian flimrade till, försvann och kom åter.
Jag kunde inte sluta sniffa. Vad mera var, dessa vita blommor hade inte för avsikt att vara ljuva, vilket var en lättnad för mig som redan känner mig snäll nog. I stället hade Gardenian något mörkt, animaliskt över sig, ibland med en fläkt av läder. Med näsan fixerad vid min handled gick tankarna till franska nya vågen-filmer, som Louis Malles ”Hiss till galgen”. Allt kunde hända.
Så uppfattar jag även La Panthère: den ger svängrum, är intellektuell och sensuell
I samtidens överflöd av formlösa ”blomfruktiga” parfymer ter sig chypren särskilt attraktiv. Namnet är franska för Cypern och där sägs världens allra äldsta kända parfymfabrik ha grundats cirka 2000 f Kr. Alla nyckelingredienser i en klassisk chypre växer på ön: bergamott, labdanum – klåda från klippros – och ekmossa. Ibland nämns även patchouli. Chypren är med andra ord distinkt. Den har något tjusigt över sig, som för vissa kan verka avskräckande. På ett parfymforum läser jag om någon som upplever att man måste ”underkasta sig” chypren. I min näsa är det en feministisk parfymgenre.
Den första framgångsrika chypren var Chypre de Coty, skapad av François Coty, en fransk parfymör (nåja, den som tagit äran för den) och entreprenör, 1917. Parfymens abstrakta form – där ingredienserna i chypreackordet blev till något mer än de enskilda delarna – bröt med det söta ideal som rådde. Två år senare skapade Jacques Guerlain Mitsouko, en av parfymhistoriens mest kända kompositioner, en chypre runt en persikonot, i en oförglömlig harmoni med ekmossan och patchoulin. Den blev snabbt omhuldad av dåtidens celebriteter som Charlie Chaplin, Ingrid Bergman och ryska balettchefen Serge Djagilev som såg till att teaterridåerna ångade av Mitsouko.
Än i dag toppar Mitsouko ofta listor över ikoniska eller oumbärliga kompositioner. Den ansedda parfymkritikern Luca Turin tar ner fansen på jorden: ”att påstå att Mitsouko är din favoritparfym är som att säga att Mona-Lisa är din favoritmålning”. Mitsouko är undanglidande, ständigt skiftande, i rörelse. Chypren kom att associeras med den oberoende, förvärvsarbetande och jazzdiggande ”la garçonne”. En frihetssökande och djärv kvinna.
Så uppfattar jag även La Panthère: den ger svängrum, är intellektuell och sensuell. Det är som att den tänjer på jaget. Rörelsen, skiftningarna ger agens. Det handlar inte om hur högröstad den är, i så fall skulle 80-talsparfymen Poison från Dior eller något mer samtida, säg Baccarat Rouge 540, kännas feministiska. Men för mig känns dessa mer som att bära något färgat. De når inte ner på djupet.
Parfymören bakom La Panthère är Mathilde Laurent, lyxmärket Cartiers husparfymör. Pantern var självklar som tema, den är Cartiers emblem och smeknamnet på grundaren Louis Cartiers första kärlek tillika husets första konstnärliga chef, Jeanne Toussaint. Gardenian gjorde entré i parfymens värld mellan de båda världskrigen och var alltså något som Toussaint skulle ha kunnat bära. Idén att kombinera chypre med animalisk mysk kommer från en myt om den ”parfymerade pantern” – det enda djuret som enligt legenden doftar gott, något parfymhistorikern Annick Le Guérer skrivit om i Les Pouvoirs de l’Odeur. I sin bok ”Sense of scent” från 2022 skriver Laurent också att just chypren för henne står för en ”vald femininitet” för vår tid, en femininitet som inte går vilse bland ”orientaliska” karikatyrer eller andra klichéer.
De senaste åren har jag uppfattat samtalen om parfym som alltmer stympade. Kanske för att de numera i så stor utsträckning sker i videoklipp på sociala medier. Men det korthuggna samtalsformatet letar sig också in i fysiska miljöer. Jag blir alltid en smula nedslagen när jag råkar ta del av konversationer som enkom handlar om att avkoda parfym: ”jag känner rabarber, grapefrukt, ros…, mysk, sandelträ.” ”Aha, jag känner inte rabarbern, men mysk och sandelträ, kanske lite patchouli också.” Som att titta på ett konstverk och bara se en uppsättning färger: ljusblått, orange, lila, brunt, en gnutta rött.
Ett personligt glädjeämne är därför Mathilde Laurents diss av stumma ingredienslistor till förmån för olfaktoriska metaforer, som just pantern (La Panthère), diamanten (Carat) och flyget (L’Envol). Hon vänder sig också mot ”jag gillar/jag gillar inte”-pratet kring noter, som många nog känner igen från parfymdisken: ”jag gillar inte patchouli”, ”jag har lite svårt för ros”. För Mathilde Laurent är parfymingredienser redskap och hon ser ingen anledning att föredra skiftnyckeln framför saxen. ”Alla doftingredienser har potential att ingå i en komposition. Det gör samtliga intressanta.”
Parfym står ofta i korsdraget mellan det artificiella och det autentiska
Inspirerad av Edmond Roudnitska, en av 1900-talets mest berömda parfymörer (Diorissimo, Rochas Femme, Eau Sauvage) vill Mathilde Laurent frammana en ”estetisk chock” hos bäraren. Hon driver ett eget korståg mot banaliseringen av parfym och förfäktar att parfym är konst. Enligt Laurent kan parfymen aldrig begränsas till flaskan, den är bara ett av alla dess tänkbara medier. Hon har tidigare skapat parfymerade moln, OSNI (ungefär ”oidentifierat doftsatt objekt”), som ställts ut på bland annat Palais de Tokyo i Paris, och för två år sedan samarbetade hon med symfoniorkestern i San Francisco och doftsatte Alexander Scriabins Prometheus, The poem of fire.
Parfym står ofta i korsdraget mellan det artificiella och det autentiska. Visst kan man klä ut sig med parfym, dölja sitt ”jag”, anta nya skepnader. Men talet om en ”signaturdoft” och self-care är samtidigt djupt präglat av ”vara sann mot sig själv”-ideal. La Panthère trotsar denna uppdelning. Insvept i den känner jag mig upplyft och tillfreds. Kanske förleds jag av gardeniaångorna, men låt mig ge luft åt en misstanke: jag tror jag blir snäppet bättre behandlad när jag bär denna parfym. På samma gång förser La Panthère mig med en rustning mot världen runt omkring. Den kommer inte åt mig.
Vi har länge marinerats i myten om parfym som en av de mest intima formerna av självpresentation. Men precis som mode kan parfym också betona samhörighet. Om vi lägger grindvaktandet åt sidan skulle parfym kunna vara en subversiv kraft i vår tid. Varför inte låta La Panthère framkalla en kollektiv estetisk chock i ett rum av starka män? Luktsinnet har en fördel gentemot synen: det finns ingen motsvarighet till ögonlocket, man kan inte blunda bort doft.
