Copenhagen Airport, eller Kastrup som vi känner flygplatsen, rapporterade nyligen att antalet resenärer ökat med 21 procent förra året, jämnt fördelat mellan semesterfirare och affärsfolk. Jag befinner mig på Kastrup under den utdragna sensommaren, precis i brytpunkten då shorts och sandaler snart ger plats åt, ja vadå? Sneakers, skjortor och västar? Kjolar i alla tänkbara längder? Hur ser affärsresenärer ut i dag? Jag ser mig omkring och funderar på hur skådespelet på flygplatsen förändrats sedan Nanna Gillberg och jag 2004 gjorde dokumentärfilmen ”Men at Kastrup”.
Flera böcker har nyligen argumenterat för att män är omsprungna, oönskade eller hopplöst passiviserade, exempelvis Richard V Reeves ”Of boys and men” och på hemmafronten Selma Brodrejs ”Testosteron”. Inte sällan garderar de sig genom att tillstå att det finns vinnare bland män också: i styrelserummen, i företagsledningarna, i vetenskapen, bland startupbolagen och fotbollsspelarna. Men den makten framställs som så uttjatad, så självklar att den närmast är att betrakta som naturgiven. Andefattig att dissekera på 2020-talet. Varför är vår tid så intresserad av att skärskåda giftiga och avpolletterade maskuliniteter, men inte mäktiga? Varför denna förkärlek till personliga iakttagelser och med individen som enda analysnivå? Eller, å andra sidan, vidlyftiga studier med hela – nåja, det amerikanska – samhället som analysnivå?
Jag tror att frågorna hänger samman. Närstudier av mäns makt kräver analysnivåer mellan individen och samhället, förslagsvis organisationer eller fält, som undersöker hur dominerande maskuliniteter fungerar och återskapas i sociala världar. För hela poängen med att tala om maskuliniteter snarare än män var, när sociologen Raewyn Connell tog sig an ämnet i sin bok ”Masculinities” 1985, att zooma in på hur män agerade från sin position i könsordningen och hur de bemöttes. Nu är det som att vi lämnat makten därhän.
”Jag tror kvinnorna går runt på flygplatsen och shoppar”, förklarar en affärsman i ”Men at Kastrup” när vi frågar var kvinnorna är. Men för terminalens butikspersonal är shopparen en man, oavsett om siktet är inställt på resehumidorer, whisky, Bossparfym, Tors hammare-smycken eller damunderkläder. En annan affärsresenär svarar att ”det är massor av kvinnor i affärslivet nu för tiden, det är jättebra”, men fönstret till loungen bakom honom vittnar mot honom. Trappan upp till guldloungen, där de med flest resdagar får vistas, är formgiven som en catwalk för de privilegierade. ”Men at Kastrup” utforskar flygplatsen som ett mikrokosmos där ojämställdhet återskapas. Jämte kön har klass en central roll för upprätthållandet av könsordningen på Kastrup. En kvinnlig korvförsäljare skrattar när hon säger ”Jag är från Spanien, jag är inte feminist”.
Traditionellt sett har dokumentärfilmsgenren åtskilligt gemensamt med antropologins idé om att komma så nära studieobjektet som möjligt och förstå dess sammanhang. Inspirerade av sociologen Erving Goffman ville vi i stället göra en dokumentär som betonade positioner och roller, inte individer. Vi ville på doktoranders frimodiga vis blottlägga den hegemoniska maskuliniteten. Först förhörde vi oss om resdagar, servicekrav och livsstil – och här dröjde Kastrupmännen inte med svaren kan jag meddela – för att sedan övergå till att ställa mer oväntade frågor om mansdominansen, om huruvida de resande männen bekände sig som feminister och om komplimanger affärsmännen emellan förekom. Här blev de betydligt mer obekväma: de skruvade på sig, ryckte på axlarna, fnös eller flinade. En man tolkade om hela intervjun i ljuset av frågan om feminism: ”Så det är detta frågorna handlar om”. En annan förkunnade att han var sexist, ”för det får i gång bra diskussioner”.
Det var inte enbart männen på resande fot som intresserade oss, utan också den servicepersonal – passagerarassistenter och butikspersonal – som omgav dem. Den i huvudsak kvinnliga markpersonalen berättade hur de passade upp på männen, visade dem omsorg och hanterade deras irritation och ilska. ”Om de inte får vad de vill kan de bli lite … dominanta”, utgöt sig en passagerarassistent och trummade med en blyertspenna mot bordet. Servicepersonalens insikter om affärsmännen var i sig en illustration av det faktum att underordnade alltid vet mer om de överordnade än vice versa.
När jag ser om ”Men at Kastrup”, som med anledning av tjugoårsjubileet visats på Handelshögskolan under våren och sommaren, slås jag av hur mångfalden i vårt hörn av världen har ökat. Hemsökt av flygskam och hållbarhetsagendor har flygplatsen dessutom förlorat sin lyster. I takt med att teamsmötena brett ut sig har antalet affärsresenärer dalat; likväl verkar de nu åter vara på uppgång. Kastrupmännen må fortfarande vara belastade med skjortor i tjugo nyanser av blått, men pratar, föreställer jag mig, mer ledigt om kläder och utseende i dag. Den intill homofobi gränsande rädslan att erkänna uppskattning för andra mäns stil känns avlägsen. Väl? Skulle vi få göra ”Men at Kastrup” i dag, i vår kommunikationsbesatta tid? Knappast.
Allsköns statistik visar dock att männens makt på många håll, till exempel inom tech, finans och basindustrin, är orubbad. Fenomenet filmen fångade lever kvar. När Forbes rapporterar om världens största börsnoterade bolag 2024, är de tio största bolagen – där återfinns Amazon, Berkshire Hathaway, Alphabet – indirekt eller direkt ägda av män, och har mansdominerade ledningar och styrelser. Allt fler företag verkar över nationsgränserna och deras makt i förhållande till stater tilltar. På mansdominerade arbetsplatser härskar homosocialiteten, mäns orientering och identifiering med andra män. Möjligen är det svårare att fånga den i dag än för tjugo år sedan. Självpresentationerna är mer slipade. I centrum står den ideala och överordnade maskuliniteten. Som grupp stöttar männen varandra, visar tålamod och fördragsamhet. Man förstärker styrkor, tonar ner svagheter. Att kvinnor, vissa män, och icke-binära exkluderas blir en konsekvens av att andra män aktivt inkluderas. Som när männen på Kastrup inte ens verkar ha reflekterat över frånvaron av kvinnor.
De markerar sin lojalitet genom att inte bekräfta andra kvinnor, förneka förekomsten av diskriminering och nobba satsningar på ökad jämställdhet.
Jean Lipman-Blumen, den forskare som först intresserade sig för könssegregerande skeenden i mansdominerade organisationer på 1970-talet, konstaterade att kvinnor å sin sida etablerar heterosociala relationer på dessa arbetsplatser: de rör sig också mot män och tar avstånd från andra kvinnor. De markerar sin lojalitet genom att inte bekräfta andra kvinnor, förneka förekomsten av diskriminering och nobba satsningar på ökad jämställdhet. Lipman-Blumen påpekade att det heterosociala beteendet inte är essentiellt kvinnligt utan ett resultat av maktfördelningen i organisationen. Homosocialiteten får i sin tur återverkningar långt bortom de uppenbara fördelar den skänker vissa män. Den har en direkt påverkan på kvinnors karriärutveckling. ”Vad som händer kan egentligen vara att ’ingenting händer’”. Orden kommer från Liisa Husu, professor i sociologi som undersökt kvinnors situation i den mansdominerade akademiska världen. I den dolda diskriminering som där råder blir kvinnor inte sedda, hörda, lästa, inbjudna, uppmuntrade eller refererade.
Mäns homosocialitet hänger också samman med det vi brukar kalla tystnadskultur. Beroende på sitt heterosociala beteende blir kvinnor tystnadens allierade. I dessa miljöer frodas allt ifrån ohövligheter till sexuella trakasserier, liksom tron att alla på arbetsplatsen okritiskt omfamnar dessa normer.
Enligt sociologen Jennifer Berdahl inlemmas maskulinitetstävlingar i kulturen på arbetsplatser när berömmelse, makt, förmögenhet och säkerhet står på spel. Med andra ord, i högaktuella branscher som finans och tech-startups, kirurgi, militär och polis. Fyra påbud kännetecknar sådana kulturer: visa inte svaghet, förmedla styrka och uthållighet, prioritera arbetet framför allt annat, låt skoningslös konkurrens råda med ständig uppdelning i ”vinnare” och ”förlorare”. Fokus förflyttas från att uppfylla organisationens mål till att bevisa att man har vad som krävs. Framgång likställs med maskulinitet. Kritiker betraktas som gnälliga förlorare.
Jag tänker på männen på Kastrup som skröt om oräkneliga resdagar. På mannen med 150 resdagar som viskade ”jag hatar flygplatsen”.
Organisering förutsätter samarbete. Där maskulinitetstävlingar förekommer missbrukar ledare sin makt. Dessa arbetsplatser präglas av psykologisk otrygghet; medarbetare känner sig varken respekterade eller accepterade, tar inte gärna till orda, snålar med idéer och undviker risker – förutsättningar som knappast gynnar innovation. Sexistiskt arbetsklimat, trakasserier och mobbning hör till vanligheterna, liksom utbrändhet och hög personalomsättning. Berdahls forskning visar på en överrepresentation av sjukdom och psykisk ohälsa, bland såväl män som kvinnor. Maskulinitetstävlingarna kostar på: organisationens effektivitet och rykte naggas i kanten.
Varför är dessa kulturer så seglivade? Precis som analyserna rör sig åtgärderna ofta på en individnivå. Just nu firar idépaketet kring ”omedvetna föreställningar” (”unconcious bias”) segertåg världen över. Det ger en air av universallösning på frågor som rör mångfald och inkludering: alla individer bär på fördomar och stereotyper, dömer och blir dömda. Låt oss mildra deras påverkan.
Denna ansats är alls inte oduglig, bara otillräcklig. Den kommer inte åt de organisatoriska mekanismer som låter den här kulturen, uppbyggd runt homosocialitet och maskulinitetstävlingar, få fritt spelrum. Organisationsforskare må ha tidsandans vurm för individen emot sig, men ett måste ändå inskärpas: i organisationer är makt ojämnt fördelad. Vissa har mer inflytande över kulturen, över normer kring vem som bekräftas och synliggörs, vilka beteenden som uppmuntras och förbises. Vill man sätta punkt för en sådan kultur förutsätter det ett organisationsperspektiv och att cheferna, som brukar sälja in sig med att de älskar utmaningar, skrider till handling.
Men visst kan det vara lockande att ge sken av att vi alla har lika möjlighet att skapa förändring. En inställning som för övrigt också lyser igenom i Kastrups nya motto: Let’s travel together to a better tomorrow.
Jenny Lantz är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och verksam vid Center for Arts, Business and Culture.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Elisabeth Hjorth: Empatin stiger ur vissheten om vår grundläggande jämlikhet
Marit Furn: Längtan efter en högre makt sitter djupt i människan
