En kris har seglat upp i det svenska folkhemmet. En kär programledare som vunnit tittarnas respekt och hjärtan har under en blöt personalfest opåkallat pussat en kollega på munnen. Två gånger.
Själv har han visat ånger, ja ångest, och bett om ursäkt. Ursäkten godtogs men sedan vände kvinnan och gjorde en polisanmälan. Mannen är nu avstängd från arbetet, kvinnan rapporteras må dåligt och debattvågorna går höga: Ska detta verkligen vara en polissak? Ska två pussar få förstöra hans karriär? Måste vi inte vara beredda på att livet kan innehålla också en och annan tråkig erfarenhet? som Åsa Linderborg frågar sig i Aftonbladet (24/5). Och i DN (30/5) skriver Johanna Frändén att SVT-profilens ärende borde ha stannat på personalavdelningen.
Jag tror att många instinktivt håller med Linderborg och Frändén i maningen att inte juridifiera allt. Men alternativet att inte nyttja rätten är ingen framkomlig väg – särskilt inte som Linderborgs råd ”att låta livet ske” redan efterföljs av en bedövande stor majoritet av Sveriges kvinnor som inte anmäler mer än tio procent av det våld som de utsätts för.
Ändå är det något som skaver också i mig i rapporteringen om och reaktionerna på SVT-profilens agerande. Det råder en obalans mellan gärning och konsekvens.
2001 var jag koordinator för den första nationella undersökningen i Sverige om mäns våld mot kvinnor. ”Slagen dam”, heter den. Vi ställde ett stort antal frågor till 10 000 kvinnor mellan 18 och 64 år om deras erfarenheter av våld från män. 46 procent av kvinnorna svarade att de någon gång sedan 15-årsdagen utsatts för våld av en man.
Bland de frågor vi ställde löd en: Har du ”blivit tagen på sexuellt mot din vilja”, till exempel, fasthållen, kramad eller kysst?
Frågan väckte ett ramaskri. Skulle det vara våld?
En fjärdedel av kvinnorna uppgav att de hade erfarenheter som dessa. Men var inte detta en fråga om ”inget”, om en bagatell, om sådant som kvinnor ”borde tåla”?
De som är kritiska till det som skett efter att det blivit känt att SVT-profilen pussat en kollega mot hennes vilja, talar om en social arena där ett misstag inte accepteras utan kastar den man som har begått misstaget utför ett stup av avbokade uppdrag, avslutade vänskaper och stark social skam.
Och programledaren vinner nu sympatier, många tycker att den kraftiga reaktionen – polisanmälan och åtalet – är absurd, även om alla tar avstånd från de två tvångspussarna. Handlingen är inte grov, den uttrycker inte något av det våldsamma kvinnohat som utförs med hugg, slag och strypningar. Tanken att livet måste få innehålla människors misstag och vårt tålande av dessa ligger nära till hands.
Många ställde sina erfarenheter av exempelvis ett fysiskt angrepp mot att i alla fall inte ha blivit våldtagen
Men följer vi tanken vidare får vi syn på något annat. Nämligen att pussar mot ens vilja hör till något tämligen vardagligt, det vill säga erfarenheter som många kvinnor har.
Är då kvinnor som anmäler sådana händelser överkänsliga? Är kanske hela metoo ett exempel på en kantrad offentlighet där kvinnors jakt på förövare driver utvecklingen?
Svaren i undersökningen ”Slagen dam” visade att dessa till synes ”små” gärningar som kvinnor erfar sitter samman med erfarenheter av annat, grövre våld. Få respondenter som uppgav att de hade utsatts för våld framhöll nämligen enstaka våldshändelser. Snarare startade våldet tidigt, antog skiftande former och förekom på alla möjliga arenor och i olika relationer.
Vi såg också ett annat tydligt samband. Kvinnor som svarat ja på frågan om de blivit tagna på sexuellt mot sin vilja, rapporterade också negativa hälsomässiga tillstånd, såväl fysiska som psykiska.
Den engelska sociologen Liz Kelly talar om våldets kontinuum. Hon syftar på erfarenheter där ”mindre” och grövre våldserfarenheter tar färg av varandra. En ur straffrättsligt hänseende lindrig gärning kan vara mycket skrämmande för den kvinna som upplever den. Kelly visar också att kvinnor tenderar att tolka sina erfarenheter med hjälp av kontrastering: Många ställde sina erfarenheter av exempelvis ett fysiskt angrepp mot att i alla fall inte ha blivit våldtagen. I denna tankemodell tonades den egna erfarenheten ner, till att bli nästan ”inget”.
Vi behöver inga braskande rubriker och inget halvoffentligt häxbål
På frågan vilka råd de ville ge en våldsutsatt kvinna svarade kvinnorna i vår studie ”Slagen dam” ofta: ”Jag har ju inte själv råkat ut för våld, men jag skulle råda henne att kontakta polisen”. Många av dem hade egna erfarenheter som vi tolkade som både konkreta och allvarliga.
Metoo var ett stort vrål mot dessa kontrasteringar. Rörelsen handlar om att också ”det lilla” förtjänar att uppmärksammas eftersom det hör till berättelsen. När två pussar på munnen anmäls är det ett erkännande av ett våldskontinuum och ett försök att bryta den kontrastering som så lätt tar makt över och minimerar erfarenheter av övergrepp.
Det tycks alltså finnas skäl att se med allvar på pussarna. Samtidigt tror jag att många instinktivt håller med om att det känns förvrängt att en man ska förlora sitt yrke och allt han byggt upp på grund av det skedda. Fram tonar ett obarmhärtigt socialt liv där priset för ett felsteg är enormt.
Därför bör vi testa tanken: Är sanktionerna mot och rapporteringen om SVT-profilen ett uttryck för en repression mot något som vi faktiskt accepterar i stort? Ja, som många kvinnor lever i och med?
Vi behöver inga braskande rubriker och inget halvoffentligt häxbål. I stället bör vi agera för att sätta gränser utan att frånta människor deras värdighet och rasera livsverk, särskilt inte för sådana handlingar som ändå ryms inom ”det normala”.
Rapporteringen tjänar ett dubbelmoraliserande samhälle
Det var rätt att polisanmäla programledaren för hans gränslösa agerande under personalfesten. Om inte kvinnors rätt till svensk lagstiftning respekteras kommer det enorma mörkertal av tvångspussar, sexuellt ofredande och värre saker som pågår bara att bestå.
Vad som däremot behöver problematiseras är de upphetsade rubrikerna och de häftiga reaktionerna. SVT-profilens liv har kastats omkull på ett sätt som inte motsvarar det vardagliga i övergreppet. Rapporteringen tjänar ett dubbelmoraliserande samhälle där varken kvinnors utsatthet eller mäns gränslöshet får någon rimlig spegling.
Ytterst förlorar alla kvinnor på den upphetsade bevakningen av frågan.
När en enstaka missgärning som av många uppfattas som ”vardaglig” avslöjas i medier och mannen får böta med karriär och ställning, utöver att påföras den skam som hör förövaren till – framstår samhället som omänskligt. Offret blir den gränskränkande mannen. Och det är alltid farligt för kvinnor. Medan de många män som avnjuter ansvarsfrihet för pussar och annat, och de som i åratal betett sig hemskt våldsamt applåderar dynamiken.
Gör vi det kostsamt för kvinnor att anmäla ”det lilla”, skär vi samtidigt av möjligheten för kvinnor att kunna navigera i ett våldsamt samhälle och anmäla ”det grova”.
Att peka ut den som ändå vågar anmäla ”det vardagliga” som överkänslig och samtidigt skapa ett stort socialt stigma runt den enskilde mannen – det är bara ett recept på ett lyckat patriarkat.
Läs mer:
Johanna Frändén: SVT-profilens ärende borde ha stannat på personalavdelningen
SVT pausar profil efter åtal om sexuellt ofredande
