Diskussionen om den svenska översättningen av Timothy Snyders bok ”Om frihet” är spännande men också förvirrande. Jag har stirrat i evigheter på de båda (ganska korta) meningar i det engelska originalet kring vilka en upprörd stämning uppstått – och jag förstår fortfarande inte på vad sätt de skulle vara obegripliga. Här behövs inga särskilda läsfärdigheter: några pojkar träffas för att spela fotboll, till träningen kommer de iförda sina egna kläder, sedan ser tränaren till att alla tar på sig enhetliga dräkter och därigenom framstår de som ett lag, ”a team”. Alldagliga scener, inga konstigheter.
Eller? Förlaget Albert Bonniers anger att man velat ”hjälpa läsaren” genom att ”förtydliga Snyders resonemang”. Detta har resulterat i att den svenska översättningen rymmer ord (och ordpar) som saknas i originalet, konkret ”kropp”, ”nazisterna” och ”det tyska folket”.
Hur det kunde bli så trångt på den där lilla fotbollsplanen vet man inte; en hypotes är möjligen att vi här bevittnar något som jag (i brist på bättre) skulle vilja kalla de döda metaforernas asymmetri.
När man, kanske slentrianmässigt, talar om ”döda metaforer” (ett bättre begrepp är ”insomnade” eller ”slumrande”) bör man betänka att de sällan är helt döda: de kan väckas till liv igen, och framför allt återuppstår de i samma ögonblick som någon lär sig ett nytt språk. Ett typexempel på detta är svenskans ”kärlek”. Förmodligen finns det få ord som triggar i gång lika många associationer, motstridiga känslor, minnen, längtan, smärta; men om svenska är ens modersmål tillmäter man knappast de båda ordleden en specifik betydelse – de flesta av oss uppfattar inte kärlek som en ”kär lek”.
I fallet med Snyders ”Leibchen” tror jag att det nödvändigt med en fot på bromspedalen
Den som däremot lär sig svenska som främmande språk fäster sig ofta vid den konstruktionen; och rör det sig om en person med intellektuella ambitioner kommer denna att vilja delge omgivningen sin sensationella upptäckt: för svenskar är love, amore, Liebe ”en kär lek”. (Utan tvivel finns det redan någonstans ute på nätet en lång, snårig men också sympatiskt exalterad artikel som för en häpen omvärld berättar att nätdejting funkar allra bäst i Sverige, eftersom livsbejakande nordbor betraktar kärleken som någonting lekfullt.)
Det som sker i Snyders text, i originalet alltså, är att han på samma sätt fångar upp ett alldagligt begrepp på ett främmande språk, Leibchen, och sedan för sina anglosaxiska läsare uttolkar ordet, a word that sounds like ”little body”. Därmed har den döda metaforen återuppstått. Eller: för Snyder har bilden väckts till liv. Men samtidigt föreligger en form av asymmetri: endast författaren upplever att vattnet förvandlats till vin, killarna som drar på sig sina enhetliga tröjor är lyckligt ovetande om att de utanpå den egna kroppen bär ytterligare en little body, eftersom det ord (”Leibchen”) som Snyder uppmärksammar oss på för dem ingår i samma språkliga flöde som ”kylskåp”, ”papperskorg”, ”halsduk” – bruksföremål alltså som en gång var (djärva) metaforer, men nu för alltid blivit vardag, ting som bara är och inte påkallar språkliga reflexioner.
Om man ersätter originalet med egna, självtillverkade reservdelar kommer även de små detaljerna att rubba (och kanske trasa sönder) helheten
Att översätta handlar i hög grad om att hantera metaforer – och även om ideliga avvägningar: när är en bild unik för just den här författaren, när är den allmänt vedertagen, när får den betecknas som ”död”?
I fallet med Snyders ”Leibchen” tror jag att det nödvändigt med en fot på bromspedalen, vilket ofta är identiskt med en ordagrann översättning. Framför allt ska man inte fabulera ihop och skriva ut en undertext som inte finns. Felet som förlaget gjort är att man tvärtom låtit sig ryckas med: för att blåsa upp något som ingalunda behöver förstoras har en ”filosof” rekryterats och denne har sedan tillsammans med översättaren förvandlat fotbollsträningen till ett ideologiskt slagfält där ”nazisterna” och ”tyska folket” rycker fram. De hör dock inte hemma där, och Snyder har heller inte uppmanat dem att skyndsamt invadera just den fotbollsplanen.
Bekymmersamt är också något som väl är oavsiktligt men likväl ett faktum. Förekomsten av ”violet jerseys” är sällsynt inom fotbollen. I den tyskspråkiga världen associeras sådana med två klubbar som före 1933 (eller i Österrikes fall före 1938) betraktades som judiska: Tennis Borussia i Berlin och Austria Wien. Detta är en kontext som översättaren (eller jourhavande filosof) inte nödvändigtvis måste känna till, men den finns där och den är problematisk. För i den svenska texten (inte i originalet) får vi nu den tidstypiska, ofta omhuldade sammanblandningen av offer och förövare: den ursprungligen judiska symbolen (en lila tröja) har blivit nazistisk.
All text är organisk framvuxen; det vore fint om förlagen förstod det. Om man ersätter originalet med egna, självtillverkade reservdelar kommer även de små detaljerna att rubba (och kanske trasa sönder) helheten.
Översättningen av Timothy Snyders ”On freedom”
Originaltext:
One day, the coaches passed out violet jerseys, Leibchen, a word that sounds like ”little body.” The boys threw off what they were wearing, pushed their arms and heads into their new shirts, and suddenly looked like a team.
Svensk översättning av ”Kerstin Oscarsdotter” i””Om frihet” utgiven på Albert Bonniers förlag
En dag delade tränarna ut lilafärgade tröjor, Leibchen, ett ord som låter som ”liten kropp”. Pojkarna slet av sig sina egna tröjor, drog på sig sina nya och såg plötsligt ut som en ”kropp”, i samma bemärkelse som nazisterna såg det tyska folket som en kropp.
Läs mer:
Förlaget ser allvarligt på nazismtillägg i översättning av Timothy Snyders nya bok
I Timothy Snyders värld är friheten granne med jämlikheten
