Jan-Ove Waldner berättade i en DN-intervju för några år sedan att det kom fram personer till honom och undrade ”när det kommer fram någon bra efter er generation”.
Nog för att ”J-O” och hans generation rev den kinesiska muren, men så illa har det sannerligen inte varit på senare tid.
Waldner fick den där frågan inte långt efter VM i Houston 2021. Då hade Kristian Karlsson och Mattias Falck blivit världsmästare i dubbel och Truls Möregårdh sensationellt tagit sig till VM-final i singel.
Åtta timmars tidsskillnad till Texas och covidrestriktioner gjorde att framgångarna hamnade aningen i skuggan, det var inte många som såg svenskarna få kliva upp på prispallen i Texas och ta på sig de cowboyhattar som alla medaljörer i mästerskapet fick, men de var egentligen bara en logisk fortsättning på det som började med VM-bronset i lag i Halmstad 2018. Året därpå var Mattias Falck i VM-final.
Efter VM-succén 2021 har titlarna fortsatt att komma. Kristian Karlsson var på väg mot EM-final när han tvingades bryta semifinalen efter att ha skadat handen. I fjol blev det seger i lag-EM i Malmö.
Att Sverige nu säkrat två OS-medaljer i Paris är inte någon blixt från klar himmel.
Svensk tennis har ännu inte lyckats ta sig ur svackan efter de exempellösa framgångarna i slutet av förra århundradet. Bordtennisen har aldrig fallit så lågt och det gick bara sju år efter VM-bronset 2004 innan laget tog EM-silver.
Ulf ”Tickan” Carlsson tog VM-guld i dubbel 1985 tillsammans med Mikael Appelgren. Han blev så småningom förbundskapten vid lag-VM-bronset 2018 och är i dag Radiosportens expertkommentator. Han håller med om att de stora framgångarna på senare tid lätt glöms bort.
– EM och VM är stora mästerskap för oss, men det är ändå så att OS blir ett tillfälle där de lite mindre sporterna uppmärksammas mer. På så sätt är OS en viktigare tävling, säger Carlsson.
Ur den aspekten är Truls Möregårdhs silver och herrlagets framgång rena bingon.
Carlsson pekar på att Möregårdh bara är 22 år och att han med sin spelstil, karisma och flitiga agerande på sociala medier kan komma att bära svensk bordtennis under lång tid framöver.
”Tickan” tog med den då 16-årige Möregårdh i VM-laget 2018. Han tycker att OS-silvermedaljören har utvecklat sitt spel och att det lett fram till succén i Paris. Framför allt på backhandsidan har han blivit bredare.
– Förut hade han ingen öppning, där han sätter fart på bollen med backhand utan var tvungen att springa runt och slå forehand. Det är lite gammelmodigt och det var så vi spelade, men då var det mycket långsammare spel. Det här har utvecklats och jag vet att han har jobbat jättemycket på det, säger Carlsson, som menar att motståndarna läst in sig på ”den gamle” Möregårdh och blir överraskade när han nu returnerar på ett annat sätt.
Men svensk pingis är inte bara Truls Möregårdh. Bredden exemplifieras bäst just nu av att vice världsmästaren från 2019, Mattias Falck, bara är reserv i OS-laget.
Carlsson tror att mycket av framgångarna bygger på tradition och att pingisen sitter i de svenska folkhemsväggarna. Han tror också att det handlar om hur den svenska idrotts- och bordtennisrörelsen är uppbyggd med möjlighet för unga spelare att tävla nästan varje helg året om. I många andra länder ser det inte ut på det sättet.
Samtidigt varnar Carlsson för att det ser tunnare ut bakom dagens generation, även om Siri Benjegård, klubbkamrat med Möregårdh i Eslöv, i våras tog EM-guld för 13-åringar.
Flera länder i Europa, som Rumänien och Polen, satsar väldigt hårt just nu och har stora resurser. På damsidan är den asiatiska dominansen ännu större än bland herrarna. Här har svensk bordtennis en utmaning.
Får Möregårdh, Karlsson och Källberg nya ungdomar att flockas runt pingisbordet? Omöjligt är det inte.
Läs mer:
Sverige till OS-final – bragdmatch av Anton Källberg
Matchhjälte i natt: ”Har chansen att göra något ännu större”
