I september 2014 samlades en lång rad av Europas idrottsministrar, och även några från andra delar av världen, i staden Magglingen. De var där för att närvara vid presentationen av Europarådets konvention mot matchfixning, den som fått den schweiziska stadens franska namn, Macolin.
Kent Härstedt, den tidigare socialdemokratiske riksdagsmannen och ordföranden i Svenska judoförbundet, var Europarådets rapportör i frågor om manipulation av idrott och hade varit med i arbetet med att ta fram konventionen.
Då, för tio år sedan, upprördes han av att Sverige var ett av de länder som inte tänkte skriva under.
– Sverige har ju alltid deltagit i internationella samarbeten. Det här är ett globalt hot mot vår idrott och det kan vi inte lösa på egen hand, sade Härstedt och kallade regeringens agerande för ”märkligt och osvenskt”.
Från borgerligt håll fick han höra att han försökte plocka politiska poänger, men även hans partikollega, Ardalan Shekarabi, ministern som förtjänstfullt genomförde omregleringen av spelmarknaden, hävdade så sent som 2020 att det inte var aktuellt med någon underskrift.
Sveriges nej 2014 föregicks av ett uttalande från dåvarande idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M), som hävdade att matchfixning inte var ett problem i Sverige. Till hennes försvar bör sägas att det var det besked hon fått från Riksidrottsförbundet och Svenska fotbollförbundet.
Så gick det som det gick. Den svenska naiviteten gjorde landet till en måltavla för de internationella matchfixningssyndikaten. 2019 klassades Sverige som det tredje mest angripna landet i Europa.
En svensk underskrift för tio år sedan hade kanske inte stoppat den epidemi som drog fram över landet, men den hade sannolikt lindrat den.
I dag är de flesta eniga om att nationella plattformar som samarbetar internationellt är det bästa sättet att organisera antimatchfixningsarbetet på.
Att Sverige inte anslutit sig tidigare har också att göra med att man fått rådet från EU att avvakta eftersom Malta, spelbolagens förlovade land, satt käppar i hjulet. Samtidigt var EU-länder som Danmark, Tyskland och Nederländerna snabba att skriva på redan 2014.
Antalet länder som ratificerat konventionen och därmed förbundit sig att anpassa sin lagstiftning är förhållandevis få. Därför är det bra att Sverige, som under tio år är ett av få europeiska länder som inte gjort någonting alls, tar två kliv framåt på en gång.
Riksdagsledamoten Angelika Bengtsson (SD) är en av dem som på senare tid arbetat för att Sverige ska ansluta sig. Hon har med rätta framhållit att en underskrift inte minst signalerar att Sverige tar problemet på allvar.
Antalet misstänkta fotbollsmatcher har sjunkit markant de senaste två åren. Det är sannolikt följden av ett intensivt arbete inte minst från Svenska fotbollförbundet.
Men man kan fundera på hur problemet utvecklat sig om sådana som Kent Härstedt fått sin vilja igenom för tio år sedan. När han nu nås av beskedet att regeringen skriver under blir han glad.
– Det är tio år för sent, men bättre sent än aldrig, säger Härstedt.
Läs mer: Sverige tar två kliv framåt i kampen mot matchfixning
