USA, tidigt 80-tal. Bruce Springsteen är lite över trettio och har de hyllade albumen ”The river” och ”Born to run” bakom sig, med tillhörande och bejublade turnéer. Han är på väg att bli störst, men går en inre kamp mot de egna demonerna och omvärldens stigande förväntningar.
Utmattad och deprimerad återvänder Springsteen till New Jersey, bosätter sig ute i skogen och börjar närma sig något helt annat än vad skivbolagspamparna förväntar sig. Resultatet blir avskalade och akustiska ”Nebraska”, inspelat i det egna sovrummet.
Den här perioden av Bruce Springsteens liv skildras i nya spelfilmen ”Deliver me from nowhere” – Scott Coopers filmatisering av Warren Zanes bok med samma namn. Ett dramatiskt tacksamt utsnitt, enligt regissören:
– Om vi kan förstå det här väldigt smärtsamma kapitlet i Bruces liv, där han var på sitt personligt lägsta, men också ger oss sitt kreativt bästa med ett mästerligt album… ja, då förstår vi vem Bruce Springsteen är. De här två timmarna, hoppas jag, säger allt som man behöver veta om honom, säger Scott Cooper på en zoomlänk till London i samband med filmens europapremiär.
För huvudrollsinnehavaren Jeremy Allen White var det inte helt lätt att förvandlas till rockikonen:
– Bruce är så älskad, och det med rätta. Han har en unik och nära relation till sina fans. För att hitta lugnet i förberedelserna behövde jag för en stund släppa bilden av Bruce Springsteen och istället fokusera på att gestalta en ung musiker som kommer hem, säger Jeremy Allen White, mest känd från tv-serierna ”The Bear” och ”Shameless”.
Nervositeten minskade knappast av att Springsteen ofta dök upp under inspelningen.
– I början, när jag var som mest osäker, tänkte jag att okej, Bruce är här för att såga mig, kritisera Scott eller hela grejen. Men han fortsatte att dyka upp och det blev väldigt normaliserat och jag insåg att han bara var där för att visa sitt stöd. Bruces närvaro var mer av ett medgivande, vilket han också gjorde tydligt under processens gång, säger Allen White.
Han berättar också om hur Springsteen kunde skicka uppmuntrande sms på kvällarna. Även regissören Cooper är noga med att poängtera artistens delaktighet, och hur mycket det betyder att såväl Springsteen som hans familj är nöjda med resultatet:
– Bruces syster har sagt offentligt: ”Är det inte underbart att vi har fått den här gåvan, att vi har fått den här filmen?”. Det räcker för mig, säger Cooper.
Våldet är en central aspekt av ”Nebraska”. I filmen får vi se hur Allen Whites Bruce dyker ner i arkiven kring Charles Starkweather (den tonåriga seriemördaren från Lincoln, Nebraska), samtidigt rullar ”Badlands”, Terrence Malicks filmatisering av mordhistorien. På albumets titelspår sjunger Springsteen utifrån mördarens perspektiv: I guess there’s just a meanness in this world.
Hur påverkar det en regissör att behöva hantera detta mörker?
– Våld har funnits i vårt DNA sedan vi lärde oss att gå. Och… det kommer aldrig försvinna. Bruce kan berätta om våld på ett sätt som berör oss, som skrämmer oss. Om man visar det så som Bruce gör det, som Terrence Malick gör i ”Badlands”, på ett väldigt kallt och kliniskt sätt och inte glamoriserar det, då visar man att våld måste undvikas till varje pris.
Cooper menar att Springsteen i arbetet med ”Nebraska” försökte förstå just mänsklighetens allra mörkaste sidor:
– Varför gjorde en tonåring som han gjorde? Vart gick hans liv fel? Är vi födda med en inneboende våldsamhet? Det här är frågorna som Bruce ställer sig med ”Nebraska”. Tills det att han kommer till sin mest personliga låt, min favoritlåt, där han vänder sig inåt: ”My father’s house”. Bruce lyckas förmedla ett så brett spektrum av mänskliga känslor, på ett sätt som ingen annan skiva jag har hört sedan dess.
Just ”My father’s house” fyller en viktig funktion i filmen, med tanke på att ”Deliver me from nowhere” också kretsar kring Springsteens komplexa relation med sin far (spelad av Stephen Graham). Det var viktigt för Cooper att pappan skulle kännas tredimensionell:
– Han är kall, distanserad, som vi ser i filmen kan han bli våldsam. Men senare i filmen så ser vi en man som har levt med schizofreni. Han är extremt sårbar, nästan som ett barn… när vi först möter Bruce Springsteen som åttaåring ser vi hans pappa i en bar. Senare i filmen ser vi samma man, fast nu är rollerna omvända. Bruce är den vuxne, säger Cooper.
– Jag har visat filmen på festivaler runt om i världen. Bruce är inte ensam. Folk kommer fram och berättar att ”min pappa sa aldrig att han älskade mig” eller ”jag vet precis vad Bruce gick igenom”. I det ligger verkligen kraften i filmen. En konstform som kan göra något som ingen annan konstform kan göra.
Just att närma sig det sårbara på olika sätt, löper som en röd tråd genom filmen. Både Allen White och Cooper menar att just ”Nebraska”-perioden berättar något större, och också lade grunden för ett annat förhållningssätt till artisteriet:
– Jag vet inte om det som kom senare hade blivit möjligt, ifall Bruce inte hade fått söka på det sättet. Jag tror att det möjliggjorde för honom, inte bara att fortsätta framåt och göra de här andra skivorna, men också att leva ett liv utanför arbetet, att kunna hålla igång så pass länge. Jag tror inte du kan överleva enbart av din konst, säger Allen White.
I filmen spelar Jeremy Strong (”Succession”, ”The apprentice”) Jon Landau, Springsteens högra hand och obrottsligt lojale manager.
– Tillkomsten av ”Nebraska” är en historia om sökandet efter autenticitet och integritet. I en värld som inte alltid tar hänsyn till sådant, säger Jeremy Strong – ett inbitet Springsteen-fan som på sitt bröllop bara spelade låten ”If I should fall behind”.
Han liknar relationen mellan Landau och Springsteen vid den mellan upptäcktsresandena Clark och Lewis, och beskriver deras gemensamma resa som ett partnerskap som har varat i femtio år.
– Många har sagt att det är fantastiskt att se en affärsman med integritet, djup och äkthet – någon som kämpar för det bästa inom oss, säger Strong.
Under samma period som Springsteen färdigställer ”Nebraska” börjar han också fila på andra låtar. Låtar som inte visar sig passa för det avskalade och i stället skjuts fram (och modifieras) till det som 1984 blir ”Born in the USA”. På så vis fungerar ”Nebraska” som en slags kreativ katalysator.
I en av filmens mest minnesvärda scener står Allen White – historiskt korrekt – i den legendariska Power station-studion i New York. Han sjunger de inledande raderna i ”Born in the USA”, versionen som ska knocka världen. Kameran filmar Jeremy Strong samtidigt som trumslagen dunkar oförsonligt. Långsamt sprider sig ett leende över managerns ansikte. En insikt av att: ”Okej, här har vi det”.
– Det kändes som en helig plats. Inför sin roll pratade han givetvis mycket med Jon Landau, men också med andra människor som kunde vittna om det alldeles unika i just den återskapade sekvensen, säger Jeremy Strong.
– Det ska ha varit ett ögonblick där blixten slår ner fullständigt oväntat. De visste alla att något fantastiskt hade skett. Trummorna, pianoriffet, synthezisern… sanningen är, jag vet inte hur det är med dig, men jag får fortfarande en sådan känsla när jag hör öppningsackorden av den låten.
Jeremy Strong berättar om hur han drabbades av kraften i ”Born in the USA” när han såg Springsteen och The E street band spela i Milano i somras.
– Det var 80 000 människor som exploderade och skapade en energi som inte går att beskriva. Jag behövde egentligen inte göra så mycket – jag ville bara fånga den känslan av häpnad, av att bevittna ett atomklyvande kreativt ögonblick, säger han och gör en liten konstpaus:
– Det är ju så med Bruces konst. It hits you every time.
Svettstänkande och suggestivt när en filmisk Springsteen rockar loss
Christoffer Carlsson: På ”Nebraska” försökte Bruce Springsteen återfinna sin mänsklighet
