”Det första vapnet jag någonsin höll i var min mors hand.”
Så inleder prisbelönta Jesmyn Ward sin fjärde roman, ”I den blinda världens djup”, som utspelar sig i amerikanska södern under slaveriets allra grymmaste glansdagar. De förslavades kroppar betraktas som redskap att slita ut och kasta åt sidan. Men Annis mors kropp är alltså ett vapen, liksom hennes mormors: den modiga Mama Aza som brukade jaga elefanter med spjut.
Det räddar dem inte. Mama Aza förslavas och skickas över Atlanten. Annis mor våldtas av sin husbonde och tvingas föda hans barn. Och Annis, barnet i fråga, tjuvlyssnar utanför dörren när hennes vita halvsystrars informator undervisar dem om Dantes ”Inferno”. Snart ska hennes mor ryckas ifrån henne, och Annis måste inleda sin egen nedstigning genom den amerikanska söderns helvete.
Undervärldsmotivet löper genom hela berättelsen, så även när Annis säljs och tvingas ut på en dödsmarsch mot New Orleans slavmarknader. Dessa kapitel, när hon binds samman med andra kvinnor och tvingas vandra dag och natt, är faktiskt rent fysiskt plågsamma att läsa. Annis bär sin smärta i tystnad, men den ylar från boksidorna. Söndertrasade fötter, svältvässade revben och brännmärken blir fysiska manifestationer av slaveriets grymhet.
Men Ward kan inte anklagas för att gotta sig i hemskheterna. Det är inte bara smärta och fasor som ryms i texten. Minst lika stora är stunderna av ömhet, när Annis sargade kropp väl får möta njutning i form av en kyss eller en regndroppe mot kinden.
På vandringen får Annis övernaturligt sällskap av Aza, en ande sprungen ur en storm över Atlanten, som tagit hennes mormors namn och skepnad. Vålnader som uppenbarar sig som svar på ett våldsamt förflutet dyker ofta upp i Wards romaner, men här är de ännu tydligare än tidigare kopplade till själva platsen och de övergrepp som skett där. Under berättelsens gång stöter Annis även på andra andar som representerar de övriga elementen – vattnet som förutser, elden som minns, den blodmättade jorden som ändå hungrar efter mer.
Själv tycker jag att hon hade kunnat ta andarnas inblandning ännu lite längre
Här misstänker jag att åsikterna om romanen kommer att gå isär. Somliga kommer att sucka över de övernaturliga inslagen och mena att de stör den brutala realism som Ward i övrigt inte väjer för. Själv tycker jag att hon hade kunnat ta andarnas inblandning ännu lite längre. Jag hade gärna sett att Ward gett dem mer att göra, låtit dem bära lite mer av berättelsens tyngd, i stället för att bara fungera som kärl för dess symbolik.
Som det nu är verkar de mest i bakgrunden, som ett slags förhöjd miljöbeskrivning, medan Annis fortsätter nedåt på sin helvetesfärd. Det är först när hon nått botten, när hon funnit mörkrets hjärta i Louisianas träskmarker och övergivit allt hopp, som hon kan skåda en väg framåt och uppåt: ”mitt folk skulle kunna ta allt som plågar och gisslar dem och använda det för att stärka sömmar, så och skörda, rusta sig med fett för att bli motståndskraftiga, för det finns hopp i deras krusiga lockar, i deras huds svarta mörker. Deras hjärtan surrar i en stor viskning: mitt folk sjunger på fälten. Var det det här Aza menade när hon sa att mitt folk skulle stiga ur djupet?”
På ett liknande sätt skulle Ward kunna beskriva sitt eget författarskap. Hon har tagit det förtryckande våld som byggt hennes land och använt det för att stärka sin formuleringsförmåga och sin säregna berättarstil. Det är inte alls oförtjänt att hon ofta kallats Toni Morrisons arvtagare.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
