Vilka jävla friheter de tar sig! Så muttrade denne vän av historisk ordning när han råkade hamna framför en av alla dessa biopics, vid detta tillfälle med Willem Dafoe som den bekante målaren Vincent van Gogh.
Sedan fick jag veta att filmens version, där van Gogh inte alls tar sitt eget liv utan tvärtom avlider av ett vådaskott under ett trivialt bråk med två retsamma pojkar, inte alls var ett påhitt av en effektsökande manusförfattare.
Tvärtom hävdades den i den senaste stora biografin om den labile holländaren (”Van Gogh. A life” av Steven Naifeh och Gregory White Smith). Inte nog med det, jag upptäckte ett par andra revisionister (Hans Kaufmann och Rita Wildegans ”Van Gogh’s ear”), som menade att van Gogh inte skurit av sig sitt öra heller, utan att det var hans kompis och rival Paul Gauguin.
Spelar det någon roll? Ingen lär väl betrakta van Goghs solrosor på ett annat sätt, och om någon gör det må det vara hänt: en biografs uppgift är ju att berätta sanningen. Om det förändrar den koncentrerade och romantiska bilden av van Gogh som den demoniskt självdestruktive konstnären, han som spelar den ständige huvudrollen i filmen om sitt eget liv, må det väl också vara hänt.
För min del har jag aldrig förstått frågan över huvud taget. Människor är ju intressanta i sig, även om de råkar vara konstnärer. Och om de nu råkar vara konstnärer är det ganska naturligt att fundera över hur deras liv och deras konst hänger ihop. Den asketiska synen på konsten som någonting höjt över det vanliga, futtiga människolivet har alltid förefallit mig obegripligt anemisk och humorlös, för att inte tala om bristande i mänsklig insikt.
Men om man nu har den inställningen är det ju lätt att ha sin lilla kult ifred – ingen tvingar någon att se på en film om van Gogh eller att plocka upp en biografi om honom.
Det finns de som anser att biografiförfattaren borde ägna sig åt strider och stordåd och lämna skämten och rynkorna kring ögonen därhän
Ändå är det uppenbart att toleransen inte alltid är ömsesidig. Redan biografigenrens antike banbrytare Plutarchos såg sig tvungen att försvara verksamheten mot gnällspikar som ansåg genren trivial och att historiens hjältar enbart borde skulpteras i heroiska poser:
Ty vad jag skriver är icke ett historieverk utan levnadsteckningar, ej heller komma en mans goda och dåliga egenskaper alltid till uttryck just i det ryktbaraste som han utfört, utan ofta kan en obetydlig handling eller något litet ord som han sagt, kanske på skämt, röja hans egentliga egenart mera än strider med tiotusentals döda, ja de största fältslag och stadsbelägringar förmå göra det.
Så skrev han i sin inledning till dubbelbiografin om Alexander den store och Julius Caesar, och sedan:
En porträttmålare söker ju fånga likheten med modellen genom att arbeta ut ansiktet och de karakteristiska dragen kring ögonen utan att så mycket bekymra sig om den övriga kroppen; så må det även tillåtas mig att företrädesvis söka tränga fram till de i andlig mening utmärkande dragen hos var och en och under analys av dessa teckna hans liv, medan jag däremot lämnar hans strider och stordåd hos andra.
Så enkelt borde det kunna vara. Men efter att ha skrivit tre författarbiografier kan jag inte låta bli att notera att det fortfarande finns de som anser att biografiförfattaren egentligen borde ägna sig åt strider och stordåd och lämna skämten och rynkorna kring ögonen därhän.
När den kritiken kommer från specialhistoriker är den enkel att förstå. Det är det lättbegripliga egenintresset som talar. När en viss sorts litteraturvetare hävdar privilegiet att agera förmedlare mellan sitt föremål och menigheten, med sitt särskilda ceremoniel, med sitt särskilda ritualspråk, är det i själva verket sig själva och sin roll som gudomens uttolkare de försvarar.
Men det är möjligt att det också existerar ett slags svensk ovilja att komma för nära människor.
Bland alla de mer eller mindre fnoskiga observationerna i Gustav Sundbärgs ”Det svenska folklynnet” finns också den att svenskar är ointresserade av människor. Försök bara, säger Sundbärg, att analysera en bekants karaktär vid ett middagsbord! ”Resultatet skall ofelbart blifva: allmän tystnad. Och efter några ögonblick skall någon af sällskapet taga upp ett annat samtalsämne.”
Femtio år senare, efter en tid i Sverige, noterade amerikanen Susan Sontag samma sak. Skulle svenskar prata om människor skulle det vara på ett opersonligt sätt, allt annat var skvaller: fältslag och stadsbelägringar, inte rynkorna kring ögonen.
Med erfarenhet från mina egna böcker är jag övertygad om att det inte bara är en besynnerligt ängslig hållning, utan dessutom berövar en en sorts förståelse för ämnet. När det gällde Hjalmar Söderberg var det uppenbart att han inte bara använde sitt liv som råmaterial, utan att författarens förhållande till det råmaterialet är ett centralt tema i exempelvis ”Den allvarsamma leken”.
Gunnar Ekelöf visste mycket väl att det fanns gott om daggmaskar och gråsuggor vid rötterna till hans egen diktning
Vad beträffar Gunnar Ekelöf, mitt senaste biografobjekt i ”Minnet och rädslan” från i fjol, var det ett givet faktum för människor som kände honom att hans mest högtflygande poesi hade rötter i ett liv som ofta var allt annat än högtflygande. ”Jag har alltid betraktat som självklart att det är sig själv Gunnar är utledsen på, spottar på”, skrev till exempel Olof Lagercrantz när han tagit del av de vrånga grimaserna i ”Opus incertum”.
Ekelöf själv tillämpade gärna synsättet på kollegor, som när han hävdade att Karin Boyes poesi var ”ett gracilt träd ovanpå det stora rotsystemet K.B.” och att den som ville veta något om detta träd måste vända det uppochner: ”Man får inte sky att ta i daggmaskar, gråsuggor eller ormyngel.”
Ekelöf visste mycket väl att det fanns gott om daggmaskar och gråsuggor vid rötterna till hans egen diktning, men efterhand som han höjdes upp till siare och profet, och blev föremål för litteraturvetare vars karriär byggde på exeges av hans föregivet esoteriska alstring, blev alla sådana paralleller mellan liv och personlighet förbjudna.
Det är en skönandlighet som döljer ett slags patetisk hjältedyrkan, på vägran att se den alkoholiserade poetens vanmäktiga självförakt och hjälplösa beroende av omgivningen bakom de trotsiga tiraderna om outsiderskap. Det är också en besynnerligt vördnadsfull inställning till en så principiellt vanvördig figur som Ekelöf.
Men så är också denna syn på litteraturen nära förbunden med synen på konstnären som solitär och geni, höjd över vanlig futtig moral.
Det syntes i somliga av reaktionerna på utgåvan av Jan Myrdals avslöjande brev till sina föräldrar i höstas, ”De hemliga breven”. Skulle den lysande författaren Myrdal bedömas efter samma banala normer som vilken usel mask som helst? Skulle det läggas honom till last att han ljugit om sina närmaste och behandlat dem på ett lumpet och hänsynslöst sätt? Var det inte tvärtom en särskild kvalitet i hans böcker att de demonstrerar sitt förakt för den tarvliga vardagsmoralen och det småborgerliga sanningsbegreppet?
Det är en hjältedyrkan som inte ligger så långt ifrån den som fick Alexander den stores anhängare att kritisera Plutarchos för att våga skriva om annat än slaget vid Granikos.
När det gäller ”populärkultur” hör personskvallret till mytologin som i sin tur är en del av musiken
Med allt detta sagt måste man naturligtvis undvika naiv övertolkning. Engelsmannen Jonathan Gould har en träffande fras i ”Can’t buy me love”, hans briljanta bok om The Beatles: ”the revisionary power of suppressed information”, eller ”den undertryckta informationens revisionistiska kraft”.
Gould använder den på tal om Brian Epstein, Beatles olycklige manager, vars homosexualitet hölls hemlig i offentligheten tills efter hans tidiga död 1967. Väl avslöjad ansågs den av många ge nyckeln till varför den förfinade judiske medelklasspojken Epstein drogs till de fyra läderklädda arbetarklasshjältarna på Cavern Club. Dessutom gav den upphov till en av Beatleslitteraturens stora frågor, om Epstein verkligen låg med John Lennon på deras gemensamma semester i Spanien 1964.
Underligt nog har ingen sett sig tvungen att påpeka att frågan är helt irrelevant för den som bara tycker att ”Anytime at all” är en underskattad låt eller fascineras av tekniken bakom inspelningen av ”Tomorrow never knows”.
När det gäller ”populärkultur” hör personskvallret till mytologin som i sin tur är en del av musiken, och replikerna i Johns och Pauls gnabb under inspelningen av ”Let it be” är en lika självklar del av Beatlesälskarnas värld som influenserna från Lewis Carroll i ”I am the walrus”.
Det kan göras föraktfullt och snaskigt, som i Albert Goldmans böcker, men inte ens ”seriösa” Beatleskritiker som Jonathan Gould eller Ian McDonald ser någon anledning att neka sig personliga anekdoter. De är ju kul! Faktum är att den roligaste Beatlesbok som existerar, Craig Browns ”One, two, three, four”, nästan enbart består av anekdoter och sidospår. Det är så man uttrycker kärlek till sitt föremål, inte genom någon prästerlig vördnad.
Men om man nu ser mytologin och anekdoterna som ett egenvärde är det naturligtvis intressant att spekulera i hur mycket och hur lite Epsteins homosexualitet spelade in i den stora historien, och hur mycket det faktum att den måste förtigas bidragit till dess ”revisionary power”.
Risken att ge de biografiska detaljerna en oproportionerlig förklaringskraft hänger samma med den tidigare benägenheten att undertrycka dem
Ett mer högkulturellt engelskt fall är årets store jubilar Lord Byron, vars homosexualitet var ett onämnbart faktum tills den med all tänkbar kraft skildrades i Fiona MacCarthys biografi ”Byron. Life and legend” från 2002.
Ett annat är Philip Larkin, den underbare poeten som hade en nazistisk hustyrann till far och i Andrew Motions stora biografi ”Philip Larkin. A writer’s life” från 1993 visade sig vara en lustreaktionär rasist med smak för hårdporr. Förtar det värdet av, kan det på något sätt ”förklara”, storartade dikter som ”High windows” och ”The Whitsun weddings”? Nej, men det belyser atmosfären hos en poet som sa ”brist är för mig vad påskliljor var för Wordsworth” och levde sitt liv i samma torftiga anda.
Risken att ge de biografiska detaljerna en oproportionerlig förklaringskraft hänger samma med den tidigare benägenheten att undertrycka dem. Logiken är densamma som Freud upptäckte om sexualiteten i borgerlighetens Wien: den fick sin enorma kraft just genom att vara förnekad. Det ligger naturligtvis i sakens natur att förnekarna anklagade Freud för att göra en för stor sak av företeelsen han försökte normalisera.
Kanske är det samma sak med van Goghs öra. Hur det än skars av, förblir det ett öra. Inte mer, men heller inte mindre.
Läs mer:
Recension: Jesper Högström nyanserar mytbildningarna om Gunnar Ekelöf
Jesper Högström: Den svenska biografin lider av akademisk torka
