Den har kallats Sveriges sista äkta folkvisa. Den skrevs i augusti 1889 av en ung journalist som hette Johan Lindström och som senare, under namnet Saxon, skulle bli en framstående förlagsgrundare. Det tog bara en halvtimme att svänga ihop den, ämnet var ju givet. Hela Sundsvall surrade om dramat med primadonnan som rymt från cirkussällskapet som gästspelade i staden och det tragiska slut man nu fått höra om. Bara efter någon månad sjöngs Saxons skillingtryck över hela Sverige: visan om den sorgeligaste av händelser, den om Elvira Madigan.
Egentligen hette hon Hedvig Jensen. Hon var född 1867, i numera nordtyska Flensburg som endast tre år tidigare hade erövrats av kungariket Preussen men vars majoritetsbefolkning fortfarande var dansk.
Föräldrarna var ogifta. Hennes artonåriga mamma var född i Svenskfinland, under rysk överhöghet, av föräldrar som var norska cirkusartister. Pappan en dansk akrobat som snabbt försvann och aldrig hördes av igen. Mamma Laura fick ytterligare ett utomäktenskapligt barn med en annan okänd man innan hon hittade Hedvigs styvfar, den amerikanske cirkusryttaren John Madigan. Allt detta var normalt i cirkusvärlden, vars invånare i det respektabla samhället hade ungefär samma status som tattare.
En uppväxt som kunde anses äga rum i romantisk frihet var i själva verket hårt styrd och disciplinerad. Man får tänka sig Elvira Madigan som ung elitgymnast eller konståkare. Laura var en showbizmamma som drillade sin barnstjärna hårt och disciplinerat. Cirkuskonsten hade nyligen utvecklats från att bara handla om konster på hästryggen och den lilla Hedvig visade sig ha fallenhet för de nya nummer publiken efterfrågade. Som elvaåring hade hon förvandlats till ”Miss Elvira” som ”utför svåra jonglörproduktioner på fin ståltrådslina”. Som tonåring var hon firad stjärna, uppträdde inför kungligheter i hela Europa.
Det är nu styvfar John Madigan får idén att starta sin egen cirkus med Elvira som den stora stjärnan. Hon är nitton år, borde vara världsvan, men skildras som blyg och introvert. Sitt lindansarprogram utför hon allvarligt och värdig, utan publikfriande konster. Mamma Laura är stolt över att dottern kommer omvärldens fördomar om bohemeri på skam, kanske också angelägen att beskydda henne från sina egna erfarenheter av män. I tidningsintervjuer framhåller hon gärna att lindanserskor är en bättre sorts underhållare, något annat än de där lösaktiga skådespelerskorna som förstör sin hy genom smink, nattvak och ”allehanda stimulantia”.
En kvinnlig cirkusartist var i tidens föreställningar också projektionsyta för en mängd manliga föreställningar
Elvira är det stora dragplåstret för familjens cirkus som nu hankar sig fram på mindre orter i Skandinavien. I januari 1888 kommer de till Kristianstad och en provisorisk cirkusbyggnad på Fisktorget. Där sitter Sixten Sparre i publiken.
Sparre är en kliché. ”Löjtnantsromantik” var ett allmänt begrepp på den tiden och Sixten Sparre är exakt som en sådan löjtnant vid kavalleriet skulle vara. Yvig, adlig, skuldsatt, olyckligt gift med två barn. Dessutom en misslyckad poet som skriver haltande och hjärtnupen poesi i idolen Carl Snoilskys anda. Det betyder att med en av medlidande skumögd blick i de stora sociala motsättningarnas tid betrakta ”samhällets olycksbarn”. En diktbok med just dessa ämnen hade just utkommit och sågats.
Vad Sparre såg när han såg Elvira uppträda kan man bara spekulera om. En kvinnlig cirkusartist var i tidens föreställningar också projektionsyta för en mängd manliga föreställningar – om någonting lockande, gränsöverskridande, romantiskt ouppnåeligt och samtidigt lättfärdigt och dekadent. Sparre lyckades överlista den vakande mamma Laura och få till stånd en hemlig brevväxling med Elvira.
Om den brevväxlingens innehåll vet vi ingenting, utom vad som rapporterades efteråt, i andra och tredje hand. Mamma Laura hade då intresse av att framställa Sparre som en manipulativ skurk, vilket naturligtvis ändå kan vara sant: ”Hela tiden gick hans brev ut på att han var skild från sin hustru och att han ville ta livet av sig om hon inte sade ja.” Men det är också troligt att den hårt hållna Elvira lockades av en äldre man som representerar allt hon har lärt sig att se upp till – en adelsman, skald och soldat, en glamourös företrädare för det rådande samhället. Tre gånger vill hon ändå avbryta brevväxlingen och varje gång hotar Sparre att skjuta sig.
Det visar sig att Elvira har pantsatt sina smycken och tagit tåget till Bollnäs för att möta Sparre
Så inträffar dramat som alla inblandade ska sätta i samband med Elvira Madigans och Sixten Sparres vidare öden. Den 1 februari 1889, när Cirkus Madigan befinner sig i Gävle, innehåller Gefleborgs Läns Tidning de första nyheterna om det som snart ska kallas ”Mayerling-dramat”. Kronprins Rudolf av Österrike har skjutit sin älskarinna Mary Vetsera och sedan sig själv. Han är olyckligt gift, skilsmässa är en omöjlighet. När Elvira får höra talas om tragedin, rapporteras det, ”prisade hon deras öde som synnerligen lyckligt”. Sparre blir även han uppeldad av dramat.
17 april 1889, när Cirkus Madigan kommer till Hudiksvall, väntar ”ett stort, förseglat brev” på Elvira. Det innehåller en lång och tydligen oemotståndlig självbekännelse. Den 28 maj, när cirkusen anlänt till Sundsvall, kommer Elvira inte ner till frukost. Det visar sig att hon har pantsatt sina smycken och tagit tåget till Bollnäs för att möta Sparre. Mamma Laura bestämmer sig för att försöka genskjuta dottern i Stockholm och tar ångbåten från Sundsvall. Den försenas av dimma och när hon kommer fram har Elvira och Sparre redan farit vidare söderut.
Thommy Berggren berättar i sin självbiografi hur Bo Widerberg sålde in rollen som Sixten Sparre till honom. Sparre var, hävdade Widerberg, en ”flykting från kriget” och till kärleken. Men Sverige hade våren 1889 inte varit i krig på 75 år. Man kan fråga sig om händelserna skulle ha utvecklat sig som de gjorde om det verkligen hade varit krig och Sparres storslagna fantasier haft något annat att sysselsätta sig med.
Kanske hade han redan planlagt skeendet med Mayerlingdramat som förebild. När paret skriver in sig på stadshotellet i Svendborg på Fyn (som ”greve Sparre med hustru på bröllopsresa.”) är det många andra gäster som lägger märke till dem. De håller sig för sig själva, han verkar munter, hon betryckt. Som världsvan adelsman har Sparre snackat till sig kredit på hotellet, men efter ett par veckor har hotelldirektören fått nog och kommer med räkningen: 288 kronor, sådär 20 000 i dagens penningvärde.
Det betyder att spelet är slut. Dagen efter har paret försvunnit från hotellet. De tar in på ett pensionat på den närliggande ön Tåsinge och ger sig ut på en sista picknick. Det hörs ingen Mozartmusik och är inget ljuvt väder som i Widerbergs film, påpekar Elviras noggranne biograf, Klas Grönqvist, i ”En droppe föll” från 2013 – det är småkallt, regnigt och blåsigt, ett väder som måste ha jagat bort alla poetiska föreställningar om att som älskande övernatta i skogen.
Ett oemotståndligt romantiskt skimmer lägrade sig över liken i skogen
En bondkvinna påträffar kropparna två dagar senare när hon plockar nässlor till kreatursfoder. Det är uppenbart att Sparre har skjutit Elvira, sedan sig själv. Hennes korsett är upphängd på en gren. På hotellrummet ligger en dikt av Sparres hand: om en ung brud som hälsar döden välkommen, eftersom hon, av oklar anledning, insett att det är det enda som kan hindra hennes kärlek från att förgå.
Uppståndelsen runt händelsen var omedelbar. Saxons skillingtryck var bara en av alla de dikter, romaner och tidningsartiklar som skrevs om ”det svenska Mayerlingdramat”, och en motsvarighet till alla andra ”star-crossed lovers” den litterära historien har bjudit på – Tristan och Isolde, Romeo och Julia.
Ett oemotståndligt romantiskt skimmer lägrade sig över liken i skogen. Begravningen blev en stor publikbegivenhet. Till och med socialisten Axel Danielsson, som satt i fängelse på Långholmen för sin samhällskritiska journalistik, skrev en uppskattande artikel: ”Dessa bägge döda voro uppenbarligen intellektuellt överlägsna sina klassförvanter, och de voro det enligt min mening även moraliskt, ty den högsta moral vi känna är otillfredsställdheten med eländiga förhållanden. De hade upptäckt intigheten i det nuvarande samhällslivet, och då de icke fått syn på något bättre rymde de ur livet.”
Elviras mamma Laura var en ensam och sorgsen röst när hon rasade mot den usle förförare som solochvårat dottern och mördat henne i sömnen.
Den romantiska synen på paret blev bestående. Sitt stora uttryck fick den i Bo Widerbergs tämligen pekoralistiska skildring av ett kärlekspar som funnit sina sanna identiteter genom att fly från ett samhälle som förnekar dem rätten att vara lyckliga. De är en svensk motsvarighet till Bonnie och Clyde som jagar fjärilar i slowmotion och ägnar sig åt charmigt nojs och flams innan den grymma verkligheten tvingar dem till den enda möjliga utvägen. Elvira framställs som den som driver fram slutet när den blödige Sixten tvekar.
Redan då hade regissörens namne, Sydsvenskanjournalisten Bertil Widerberg, hunnit ge uttryck för en annan syn på saken. I en artikelserie år 1959, till sjuttioårsminnet av dramat, intervjuade han den gamle danske sjökaptenen Søren Frederiksen som vid tiden varit en nyfiken elvaåring på Tåsinge: ”De flesta ansåg att det var han som var den skyldige, att han hade dragit henne med sig i fördärvet”, slog Frederiksen fast. ”Vi tyckte inte att där var någon romantik i det som hade hänt och vi trodde inte mycket på det där talet om att bägge skulle ha gått i döden lika frivilligt.”
Vår tid är mer benägen att se på saken som den nyktre sjökaptenen: som en historia om en äldre man ur överklassen som groomar en ung och oerfaren flicka, drar in henne i sitt grandiosa drama som redan från början siktar på gemensam undergång och till sist mördar henne. För som sjökapten Frederiksen frågade sig: varför skulle hon ha velat dö? ”I romaner kan sådant gå för sig; men har man någonsin hört talas om det från verkliga livet?”
