Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Är han Orvar eller är han Mattias? Den modige frihetshjälten eller den mysige farfarn som sluter Skorpan i sin trygga famn? I vilket fall känner vi redan i djupet av våra hjärtan vad Graham Potter kämpar för: för att återställa Törnrosdalen till sitt forna idylliska tillstånd, för att föra oss så grundligt söndersmulade småskorpor tillbaka till den sagornas och lägereldarnas och det stabila mittförsvarets tid som försvann när Jon Dal Tengil Tomasson dök upp från landet Karmanjaka och utropade sig till vår befriare.
Men Sveriges nya förbundskapten Graham Potter, som skyltat med ”Bröderna Lejonhjärta” på Instagram, är nog en så klok person att han hittar andra paralleller i berättelsen han valt som sin nybörjarbok i svenska.
Kanske har han till och med hört talas om de sagans rötter i verkligheten som blir tydliga för den som läst Astrid Lindgrens krigsdagböcker – hur Katla och Karm föds i hennes uppfattning av Hitler och Stalin: ”två skräcködlor i kamp med varandra”. Säkert förstår han att sagans dragningskraft utgår från dess berättelse om en värld där de onda makterna till sist förgör varandra, där Katla vänder sig mot Tengil, där Katla och Karm sjunker tillsammans i Karmafallet. Där ingen död är definitiv och berättelsen alltid fortsätter och om man åker ur Nangijala kommer man till Nangilima i stället.
Sagans värld, inte olik fotbollens värld.
Men kanske tänker Graham Potter också på hur skild den världen ändå är från verklighetens värld, där det bara gick att besegra den ena skräcködlan genom att göra upp med den andra. Kanske tänker han att den världen ändå var tydligare än dagens värld, där det kanske inte är Tengil som härskar men där Jossi Guldtuppen tagit över i stället, fast han inte gör det minsta för att dölja Katlamärket på bröstet utan tvärtom stolt visar upp det. Och kanske är det den saken som får honom att säga som han gjorde i tv-intervjun före matchen mot Ukraina: ”Som människa tänker jag på kriget. Som fotbollstränare tänker jag på fotboll.”
Man ska vara den buttre Hubert för att påminna oss om att ljuset kommer från festen där Jossi Guldtuppen står värd
Om nu Orvar eller Mattias Potter besegrar Polen i dag och tar oss till VM kommer det att höjas månget jubelrop: Jonatan, jag ser ljuset! Man ska vara den buttre Hubert för att påminna oss om att ljuset kommer från festen där Jossi Guldtuppen står värd. Frestelsen kommer att vara stor för alla sagoberättare att berätta andra sagor, kanske den om att gräva guld i USA. Frestelsen kommer att vara stor att se Viktor Gyökeres fåniga målgest med händerna över munnen som symbolisk för den paradoxala attityd som förväntas av alla som på minsta sätt har med fotboll att göra: jubla och håll käften.
Människan tänker på kriget, fotbollstränaren på fotboll. Sagans värld är inte verklighetens värld och det vore orättvist att kräva något annat av fotbollsmänniskor än av alla andra som måste orientera sig i denna nya version av Nangijala. Alla är vi nybörjare som försöker traggla oss fram genom boken med den där jobbiga och sönderciterade meningen om att vara antingen människa eller liten lort. Kanske finns det något tredje och smartare, alternativ mer anpassat till Jossi Guldtuppens förvirrande värld, kanske finns det ett alternativ till att vara antingen människa eller fotbollstränare. Annars får vi fortsätta drömma om sagornas och lägereldarnas tid där några grymma vidunder aldrig har existerat.
Läs mer: Jesper Högström: Det vore nog bäst för alla om Sverige förlorade i kväll




