Jag sväljer glatt Anders Hansens personlighetsserie i ett svep. Vem vill inte fatta sig själv? Letar först fel i allt; tonfall, hårsvall, arvsteori och personlighetstest. Men snart slukar jag hela konceptet med hull och hår.
Inte för att jag älskar Anders Hansen utan för att jag lär mig att personlighetsdraget vänlighet kräver mindre energi än våld.
Att gå i klinch med andra krönikörer som också retat sig på Hansen låtsas jag mig för god för. Vem orkar tycka om något som redan är söndertyckt? Varför simma runt i en ankdamm på rundgång när det finns ett helt universum att dryfta?
Men så rycks min tyckarkollega Andrev Walden med i Hansenvalsen. Walden anser att vi borde sluta prata om psykisk ohälsa. Att pratet i sig gör oss psyksjuka.
Hur tänker han? Vill han bara vara motvalls eller få fler klick med en kändisvinkel? Han menar väl inte att erkännandet av psykisk sjukdom skulle orsaka en psykpandemi? Som bevis framhåller han att självmorden ökar bland unga.
Men det är en nyhet som Folkhälsomyndigheten backade från redan 2022. Sanningen är att självmord minskat i alla ålderskategorier de senaste 20 åren, men varit rätt konstant bland 20-29-åringar.
Få suicidprofessorer ser ohälsoprat som en suicidtrigger. Självmordsrisk handlar om personlig sårbarhet, tidpunkt, tillfälle, depression och ofta alkohol. Ingen ordinerar att sopa ohälsan under mattan i väntan på lyckovaccin.
Jag känner igen Waldens resonemang. Till skillnad från Lagercrantzarna uppmuntrades arbetarungar aldrig till lipsilleri. Man skulle rycka upp sig, sluta älta och vara som folk. Den strategin har tagit mig både långt och ingenstans – till slut hamnade jag i alla fall på psykakuten.
Vid trettio var jag inte längre glittrande glad utan ville inte leva längre. Jag har alltid haft en analog rädsla både för att bryta ihop och vara lycklig. Mellanmjölksnormen blev livsidealet.
Efter kraschen tvingades jag rota i mitt onda. Risporna i teflonet fick mig att våga riva av ontet.
Jag hävdar att vi pratar på tok för lite om psykisk ohälsa. Jag är ofta rätt ensam om att oavbrutet prata om min psykiska status och alla mina defekter. Tragglar ändå på, eftersom jag märker att folk lyssnar.
Min psykiska ohälsa ingår i min personlighetsgarderob och kommer och går. Först när jag accepterar den kan jag hantera den. Just nu mår jag toppen och får lust att messa Walden.
”Hej Andrev, vi tycker uppenbarligen olika, men vi kanske kan prata om det?”
Läs fler kåserier som när Jessica hamnar rätt in i grupp 1A på språkresan i Madrid – och upptäcker att hon trivs bland blåbären.
