Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Det finns så mycket klokt sjunget. Janis Joplins raspiga Freedom’s just another word for nothin’ left to lose ekar i mig långt efter hennes död. Om det paradoxala att vår frihetslängtan gör att vi inte har något kvar att förlora.

Jag sjunger den helst ensam bakom ratten eftersom falsett gör sig bäst där. Kris Kristofferson skrev låten ”Me and Bobby McGee” efter att ha supit bort familj, pengar och karriär. Han påstår att han kände frihet när han inte hade något kvar att förlora. Det fanns inga förväntningar att leva upp till längre. Feeling good was good enough for me.

Häromdagen hörde jag analog klokskap från en nästan lika raspig röst. Bluesartisten Seasick Steve sjöng: I started out with nothing, and I still got most of it left. Nu går den strofen på repeat i hjärnan. Skriven i så pass skämtsam tonart att jag tror att den kan funka även i duschen, min alternativa rockarena.

Vad gör jag då med all denna livsvisdom? Kan man leva utan ingenting? Är det ens eftersträvansvärt? Ska man tro Nalle Puh går det jättebra: Människor säger att ingenting är omöjligt. Men jag gör ingenting varje dag.

Jag försöker mig på ett eget mantra. Allting är ingenting och ingenting är allt. Frågan är vad det betyder – och om det går att leva efter. Svåra frågor en sömnlös marsmorgon men det känns skönt att få sjunga ut. Kanske räcker det så. Tanken är tänkt. Punkt.

Jag har trots allt ganska länge haft en sliskig smak för vanlife. En drömmig längtan att få skala ned och vara på väg. Mot vad undrar ni kanske? Jag med, eller bort från vad? Astrid Lindgren menade att Dina drömmar är aldrig för stora, du kanske bara drömmer för litet.

Jag har hur som helst inte kommit längre än att gå med i en Facebookgrupp för personer som skaffat en campervan. Det är fortfarande bara i fantasin som jag inreder en van och väljer ut vilka fem par byxor som får plats på mina sju kvadrat.

Morgongrubblerierna får mig ändå att ratta bilen över Tranebergsbron med Janis i passagerarsätet. Trots att jag känner mig lika sliten som mina jeans faller jag pladask för Muhammed Alis livsråd: Räkna inte dagarna – få dagarna att räknas.

Därför stegar jag in i akvariebutiken och köper ett helt stim fina kongotetror på vinst och förlust. Allting är ingenting, jag har inget att förlora och friheten kan vänta. Någon måste ju ta hand om fiskarna.

Läs fler kåserier, till exempel om Jessicas försök att banta som Banting gjorde 1863 – med sherry.

Share.
Exit mobile version