Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Jag är i gråvädersstämning. December verkar vara det nya november. Stockholm bevärdigades under månadens första halva med 25 minuter sol. Resten av tiden var det grått eller nattsvart. Vad gör tonartssänkningen med folksjälen? En hel del.

Vintermörkret ger oss ett oönskat överskott av livsleda, trötthet och depressioner. När jag var utbränd hävdade min psykoterapeut att om det hade varit vår och inte november när jag kraschade så hade jag varit friskförklarad på ett kick.

Det känns tröttsamt att glorifiera psykisk ohälsa men jag vet att vi har en del att tacka det svenska svårmodet för. Mest omhuldat är kanske Ted Ströms undersköna ”Vintersaga”, Lars Noréns ångestridna verk och Kents melankoliska sound.

Nu är ju detta bara toppen av tundran. Jag hävdar att få svenskar på riktigt vill vara pastell. Förutom på sin höjd under några sällsamma semesterveckor iklädd solhatt på mer kolorerade breddgrader. Väl hemma i regnrusket hamnar stråhatten längst upp i garderoben och innan solbrännan bleknat är vi tillbaka i en mental gråzon igen.

Många försöker rusta sig mot mörkereffekterna och de som har råd och klarar av att leva med överlagd klimatmisshandel fraktar sig samvetslöst till solen några ton koldioxid bort. Andra investerar i ljusterapilampor, äter lax och knaprar D-vitamin i väntan på våren.

Det viktigaste är att härda ut för vi vet ju alla att det vänder. I dag är det vintersolstånd, årets kortaste dag och mörkaste natt. Hur många sekunder sol som återstår resten av året står skrivet i stjärnorna. Det gäller att inte missa de spretiga strålarna.

Min chef föreslår att vi ställer om Hesa Fredrik från att larma om krig till att larma om sol. Varje sekund solen oväntat förväntas visa sig under de mörkaste vinterdagarna bör svenska folket genast ge sig ut för att möta den. Det skulle vara en både lysande och rätt kostnadseffektiv folkhälsoåtgärd. Jag kände stor lycka när jag överraskades av en skärva sol i Skärholmen i mitten av december. Knappa fem minuters ren solberusning.

Nu misstänker jag att min chef tillskansat sig några fler sekunder av den sällsamma decembersolen än jag. Hon verkar orimligt uppåt och glad. När jag skriver rubrikförslaget ”Tidsoptimist eller tidspessimist – vad är värst?” ändrar hon genast till ”vad är bäst?”

Jag vet inte vad som är värst eller bäst, men att varje solsekund räknas, det är jag helt övertygad om, även i mitt djupaste svårmod.

Läs fler kåserier, som när Jessica försöker byta lampor som inte låter sig bytas.

Share.
Exit mobile version