Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag har aldrig känt mig så mycket som en nollåtta. Trots att jag inte ens är en. Eller? Det ska vi komma till så småningom.
Men först det brutala uppvaknandet. Messet häromdagen.
”Det ska bli 20 minusgrader så packa följande: Varm jacka, täckbyxor, lager på lager, yllesockor, bra skor/Icebugs, portabla broddar, mössa som klarar blåst, vantar osv.”
Nu tror ni förmodligen att jag ska på en polarexpedition och isklättra på glaciärer i Arktis. Det hade varit ett fantastiskt äventyr. Då skulle även denna prepplista kännas fullt rimlig. Men nu är det Luleå jag ska till. Det ligger inte ens innanför polcirkeln.
Luleå nås relativt smärtfritt med tåg, flyg eller E4. Staden har, såvitt jag vet, både asfalterade gator och fjärrvärme samt en väl fungerande elförsörjning. Messet ger mig ändå en viss oro i magen. Vad är det för polarvinter som väntar? Hur kallt och hemskt kan det vara egentligen?
Min garderob är långt ifrån rustad för arktiskt klimat. Broddar har alltid känts som något inför en åldrande framtid. Vem investerar i ett par Icebugs som man behöver använda max två dagar per år i Stockholm? Mina skidbyxor är urvuxna och jag vet faktiskt inte om mössan tål blåst, den är köpt på Åhléns vid Odenplan.
Och så var det där med nollåtta. Nog för att min breda sörmländska slipats av vid det här laget. Men för att räknas som äkta Stockholmare krävs flera generationer i storstadsgruset. Även med trettio Stockholmsår i bagaget är jag en första generationens invandrare.
Båda mina föräldrar var födda utsocknes, i sörmländska Oxelösund och ångermanländska Näsåker. Ingen av dem längtade till Stockholm, tvärtom tillhörde de den rätt stora skock svenskar som gärna gör sig lustig över nollåttor. Det har jag också gjort. Som geografisk klassresenär har jag privilegiet att kunna trampa till såväl lantisar som storstadsbor liksom sörlänningar och norrlänningar. Lite när det passar.
Messet tar mig på bar gärning. Plötsligt känner jag mig som kusinen från landet. Vem ska jag nu gyckla över?
Repar mod och känner mig om inte preppad så åtminstone peppad att möta det vilda norr. På både mödernet och fädernet har jag ändå habila förutsättningar att klara Luleå. I Oxelösund hade vi också SSAB, skärgård och strömming. I Näsåker fanns gott om älg, skotrar och tunnbrödbak.
Så ge mig en snösmocka bara, Luleå, jag tål den!
Läs fler kåserier, som Jessica när hon förstår att kattfilmer är enda sättet att hålla sig över ytan.
