Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag tänker mycket på de 23 procent av mig som är på väg att försvinna. Vem blir kvar? Tänker nästan lika mycket på de dryga 10 procent av lönen som också försvinner med bantningsinjektionerna. Vad blir kvar?
För att säkra att semestern inte slutar med medhavd matsäck på Sörmlandsleden letar jag mig bakåt i historien. Jag hamnar hos begravningsentreprenören William Banting i Kensington. 1863 skrev han ett öppet brev om sin kur mot korpulens som gav namnet åt bantning.
När Banting började sin viktresa var han 1,65 meter lång och vägde 92 kilo. Ett år senare hade även han, hör och häpna, tappat 23 procent av sin vikt.
Om jag skulle följa William Bantings diet till punkt och pricka skulle jag dagligen få äta följande:
Frukost: 140 gram biff, får, njure, stekt fisk, bacon eller vilket kallskuret kött som helst utom gris. En stor kopp te utan mjölk eller socker, ett litet kex eller 28 gram vitt bröd.
Lunch: 140 gram av vilken fisk som helst utom lax, kött utom gris, grönsaker utom potatis eller rotfrukter, 28 gram vitt bröd, frukt från en pudding, fågel eller vilt, två till tre glas bordeauxvin, sherry eller madeira – inte champagne, portvin eller öl.
Mellanmål: 85 gram frukt, två skorpor, en slät kopp te.
Middag: 113 gram fisk eller kött, ett till två glas bordeauxvin.
Nattfösare: Vid behov, ett glas gin, whisky eller brandy – eller två glas bordeaux eller sherry.
Jag tycker att dieten känns fullt rimlig. Rent av generös. Särskilt när det gäller alkohol. En hel flaska rött om dagen. Champagne är tydligen förbjudet men det har jag ändå inte råd att dricka varje dag.
Det känns väldigt frestande att sluta injicera fem tusen kronor i låren varje månad och anamma Bantings mer liberala och prisvärda alternativ. Inte minst för att han själv så varmt lovordar den.
Den sextiosexårige Banting led av fettsot och var så överviktig att han hade svårt att knyta skorna. Han gick baklänges nedför trappor för att inte knäna skulle ta stryk. Korpulensen gjorde den tidigare så gladlynte mannen djupt deprimerad. Han undvek helst att gå ut eller åka kollektivt för att slippa utsättas för löje.
Efter att ha tappat drygt tjugo kilo i vikt och trettio centimeter i midjeomfång blev Banting inte bara lättare i kroppen utan även i sinnet. Han skriver i sin pamflett: ”Jag har aldrig mått så bra på tjugo år. Jag går med lätthet nedför trappor framlänges.”
Jag får ta en sherry och fundera på saken.
Läs fler kåserier, som Jessica om när hon förförs under en polarexpedition i Norrbotten.
