Jag hade precis börjat vänja mig vid det oavsiktliga osynliggörandet av medelålders kvinnor. Det yttrar sig bland annat i att folk alltid tränger sig före mig i bussköer och kassaköer. Inte av oförskämdhet – utan för att de helt enkelt inte uppfattar att jag finns. Riktigt så osynlig och transparent vill ingen vara.
De senaste veckorna har jag upplevt raka motsatsen. På en olycksalig nanosekund blev jag ett offentligt utropstecken. Någon man studsar inför. Har sällan sett mig så sedd som nu. Vissa backar av bara åsynen av mitt anlete och jag får alltid hissen för mig själv. Äntligen får jag den tillbörliga respekt jag förtjänar, kan man tycka.
Vill ni också få uppmärksamhet på kändisnivå och ta självklar plats i samhället så är det lättfixat. Du är på väg till jobbet under stress men rusar in igen på toaletten med ytterskorna på. Passar på att snubbla på badrumsmattan, ramla huvudstupa över toalettstolen och se till att landa med pannan rakt ned i linoleumklädd betong.
Jag klarade lyckligtvis både tänder och näsa i fallet, men panna och pekfinger deformerades. Lyckades på något sätt dra pekfingret tillbaka i led, ta mig upp och forsla mig till akuten för röntgen och omplåstring.
Fallolyckan gav mig en flashback från mammas fallolycka när hon blev liggande på hallgolvet i nästan fem dygn och var nära döden, även hon svårt medtagen av en urinvägsinfektion som spridit sig till njurarna.
Ledbruten letar jag nu efter snygga badrumsmattor i latex och duschpallar som inte ser ut att härstämma från hjälpmedelscentralen. Jag har slutat att spegla mig då det nu gör mer ont att titta på blåtiran än att bära den. Inget puder kan trolla bort svartlila blåmärken och solglasögon i oktober bara accentuerar bilden av en tragisk kvinna som lever i en våldsam relation.
Omgivningen oroar sig troligen över min ondsinta partner, fast jag lever lycklig här med mig och mina katter, utan trubbel. Själv har jag fått toalettfobi. Rädd för att ramla greppar jag hårt om dörrpost och handfat i badrummet. Vet ändå inte vad jag fruktar mest. Smärtan eller den skräckinjagande uppmärksamheten jag får när jag sakta går hem genom stan.
Överväger en skylt på bröstet: ”misshandlad av billig badrumsmatta”. Frågan är vem som skulle tro mig – eller ens bry sig? Jag försöker därför mest bara le åt eländet, det verkar avväpnande. Så heja gul och blå då.
Läs fler kåserier som när Jessica upptäcker dansen i kroppen och rockar loss för sig själv på ett tyst och tomt dansgolv.
