När Jia Tolentino väntade sitt andra barn bestämde hon sig för att genomföra ett litet experiment. Gravid med sin första dotter hade hon skrollat timmar genom blöj- och bröstvårtskrämsreklam. Nu ville hon se om det var möjligt att dölja graviditeten för telefonen, för internet helt och hållet. Skälen var flera.
För det första ville hon göra vad hon kunde för att stävja den försåtliga köpimpulsen. Hon som nyligen blivit förälder hade ju redan alla bebis- och mammaprylar.
För det andra hade hon insett att de lyckligaste stunderna i livet var stunder när hon inte hade känt sig påpassad av någon eller något. En snudd på psykedelisk autonomi, beskriver hon det som. Nu ville hon uppleva det igen.
Hon la upp en plan som snarare var ett slags avhållsamhet: inga graviditetsrelaterade googlingar, inga graviditetsappar eller besök på mammabloggar och inga inköp av bebissaker online eller genom att använda kreditkort.
– Experimentet lyckades! Telefonen förblev ovetande. Jag fick ingen blöjreklam, men så unnade jag mig ett par mammabyxor…
Klockan är nio på morgonen i New York och tre i Stockholm. Jia Tolentino har lämnat sina två döttrar på förskolan, promenerat tillbaka till lägenheten i Bed-Stuy, ett område i Brooklyn där Kamala Harris fick mer än 90 procent av rösterna, och tänt sin sollampa, eller sad lamp, som hon kallar den. Den lindrar hennes vinterdepressioner. Att det artificiella solljuset också får det att se ut som att – åtminstone i denna videointervju – hon doppat ansiktet i olivolja är ett pris hon är villig att betala.
Fakta.Jia Tolentino
Född 1988 i Toronto, Kanada, uppvuxen i Houston med föräldrar från Filippinerna. Nu bor hon i Brooklyn med man och två döttrar.
Utbildad på University of Virginia och University of Michigan och tillbringade ett år som frivilligarbetare inom USA:s Peace Corps i Kirgizistan.
Inledde sin journalistiska bana på de feministiska kultursajterna Jezebel och The Hairpin och har sedan 2016 varit anställd på The New Yorker.
2019 debuterade hon med essäboken ”Falsk spegel” som har hyllats av kritiker i USA och Storbritannien, och nominerades till John Leonard-priset. I Sverige gavs boken ut 2020 av Natur & Kultur, i översättning av Hillevi Jonsson.
Den 25 november i år var hon en av huvudtalarna på Internetdagarna som arrangeras av Internetstiftelsen.
Från sitt sovrum i Brooklyn spelar Jia Tolentino offensivt i kulturdebattens frontlinje. Sedan 2016 är hon fast anställd skribent på tidskriften The New Yorker. Men till redaktionslokalerna i skyskrapan One World Trade Center på nedre Manhattan åker hon bara om hon måste. Det blir någon gång i veckan, på sin höjd, för möten.
”Det som verkligen förändrats på internet och sociala medier de senaste åren är de mest högljudda och aggressiva rösterna”
– Jag kan inte säga något annat än att det är en alltigenom estetiskt tilltalande redaktion och att alla som arbetar där är mycket väluppfostrade och trevliga. Men jag föredrar att jobba i mjukisbyxor i min säng. Jag skulle aldrig åka in till tidningen för att skriva.
Med sig själv och populärkulturen som utgångspunkt analyserar Jia Tolentino sociala medier, övervakning, självframställan och kapitalismens påverkan på jaget. 2019 kom hennes debutbok ”Falsk spegel”. Den består av nio essäer om hur det är att leva i det kaos som är den digitala tidsåldern och om internets brutna löfte. Boken var den mest uppmärksammade essäsamlingen i USA på många år och fick Vulture att kalla Jia Tolentino för vår tids Joan Didion, en jämförelse som hon, Tolentino, leende avfärdat som förolämpning mot dem båda.
För några dagar sedan medverkade hon på Internetdagarna som arrangeras av svenska Internetstiftelsen. Hon talade om plattformar som X, Instagram och Tiktok, och hur de förvränger våra uppfattningar om oss själva, världen och våra handlingar.
– Det som verkligen förändrats på internet och sociala medier de senaste åren är de mest högljudda och aggressiva rösterna. De som säger avskyvärda saker om till exempel kvinnor har inte längre några skäl att dölja sin sexism och misogyni. Nu, med Trump och Musk, har de ju allierade i de mäktigaste instanserna och företagen. Det får mig att känna mig djupt naiv som trodde att något hade förändrats i feministisk riktning.
Feminismen är Jia Tolentinos ideologiska följeslagare. Hon har visserligen haft sina duster med den – vem har inte det? – till exempel under det tidiga 10-talet då hon var redaktör på den kulturkritiska nättidningen Jezebel. Vid den tiden regerade girlbossarna offentligheten. Debatten om dem och om patriarkatets många uttryck var spänstig, den fördes i Jezebel och i många andra publikationer, för den delen.
Många småpojkar, lyssnar på Andrew Tates eller Nick Fuentes innan de älskat någon, haft sex eller ens varit nära en annan människa
– Sedan metoo har debatten om jämställdhet, om män och kvinnor och könsroller nästan helt och hållet kidnappats av den reaktionära ytterhögern. De mest aggressiva aktörerna har blivit enormt framgångsrika just tack vare sitt sätt att mästra internet och sociala medier.
Hon syftar på härförarna i den så kallade manosfären, en löst sammanhållen rörelse med målet att återupprätta hierarkin där mannen har makt medan kvinnans roll är lydnad och underordning. Hit hör Andrew Tate med sina våldsbejakande manskurser och youtubaren Nick Fuentes som vill förbjuda homoäktenskap och preventivmedel, och införa ”katolskt talibanstyre” i USA.
– Andrew Tates och Nick Fuentes publik är stor och ung. Det bekymrar mig. Alla vet att inskränkningen av aborträtten radikalt förändrat jämställdheten i USA och maktbalansen mellan män och kvinnor. Men det finns andra saker också som är svårare att mäta. Jag är till exempel rädd att könsöverskridande vänskap och även kärleken är hotad.
Vari består hotet?
– Många killar, småpojkar, lyssnar på Andrew Tates eller Nick Fuentes aggressiva maskulinitet innan de älskat någon, haft sex eller ens varit nära en annan människa. De har växt upp med och på internet och det har format deras identitet. De har ingen ”verklighet” att förhålla sig till, allt de har är diskursen som säger att kvinnor är ägodelar, vilket omöjliggör både vänskap och kärlek med tjejer. Det är en sådan tragedi, eller hur?
Jia Tolentino har sagt att skrivandet länge var ett sätt att råda bot på den tanke- och känslomässiga förvirring som hon ofta upplever när hon betraktar sin omvärld. Tvivlet pockar hela tiden i bakhuvudet. Med åldern har hon gett upp sin strävan efter att nå en sammanhållen, konsekvent slutsats och accepterat att hon är en sådan som omförhandlar.
I vissa texter blir ambivalensen, eller vad man ska kalla den, särskilt tydlig.
”Jag tror verkligen att långvarig kontakt i den fysiska världen förändrar människor”
Dagen efter att Trump hade segrat i presidentvalet publicerade Jia Tolentino en artikel om att hela USA inlemmats i ett pågående könskrig som både Trump, Harris och medierna blåst upp. ”För oss som Gud skapade heterosexuella har den intima sfären aldrig varit mer politiserad än nu”, skrev Tolentino.
Hon argumenterade för att könskriget tagit sig hela vägen in i amerikanernas fysiska kärleksliv. Men mot slutet av den långa texten var det ändå som att hon pekade på kärleken som vägen ut ur kriget. Jag frågar henne hur det hänger ihop.
– Vet du, jag är inte färdigtänkt kring dessa ämnen. Jag tror att jag måste skriva mer om det för att veta vad jag tänker.
Kan du inte testtänka lite nu?
– Det som är speciellt med det pågående könskriget är att de som hatar varandra, jag tänker framför allt på att männen som hatar och ser ner på kvinnor, ändå så desperat vill ha kvinnor, vara med dem, suktar efter dem.
Är kärleken lösningen på den politiska genuspolariseringen?
– Alltså det är inte så att jag tror att bara Andrew Tate-fansen ingår i ett gott och lyckligt äktenskap så kommer allt, polariseringen, hetsen och hatet, att upplösas. Jag tror inte att kärleken är botemedlet mot systematiska fördomar och strukturella orättvisor. Men jag tror verkligen att långvarig kontakt i den fysiska världen förändrar människor. Intimitet är det enda som på djupet får oss att förstå att den andre är en människa, ett eget universum.
För den som har läst ”Falsk spegel” kan könskriget möjligen klinga vagt bekant.
”Vi har förlorat kontrollen över internet, många upplever nog också att de har förlorat kontrollen över sina egna liv”
I en essä i boken berättar nämligen Tolentino om när hon som 16-åring medverkade i den amerikanska dokusåpan ”Girls v. Boys”. Titeln sa egentligen allt om upplägget. Två lag, fyra tjejer och fyra killar, flögs av ett tv-bolag till Puerto Rico där de tävlade mot varandra i pusselläggning med mänskliga kroppar, simstafett och den kväljande grenen ”äta blöt hundmat på tid med bakbundna händer”. Priset var 50 000 dollar och tjejerna förlorade. Det var brutalt, fast en nyttig förberedelse för ett liv på internet.
”Dokusåpan både befriade mig från och fängslade mig vid min självmedvetenhet genom att göra självmedvetenheten oskiljbar från allt annat”, som Tolentino formulerar det i essän.
– Vi har förlorat kontrollen över internet, många upplever nog också att de har förlorat kontrollen över sina egna liv. Vi har lagt vår kommunikation, konsumtion, våra vanor och tankar i techföretagens händer. Den hejdlösa digitaliseringen har gjort oss till instrument för andras ekonomiska eller politiska vinning, det känns fruktansvärt. Det är ett skäl till att vi mår så dåligt efter att vi skrollat på våra telefoner. Ingen vill ju vara ett instrument!
Har individen ingen digital makt över sig själv?
– Jo. Vi har i varje fall fortfarande möjlighet att rannsaka oss själva och fråga oss: Vad ger jag upp frivilligt och vad ger jag upp mot min vilja? Jag har ställt mig de frågorna och ändrat mitt beteende.
Hur då?
– 2018, när jag var klar med ”Falsk spegel” bestämde jag mig för att blockera sociala medier från klockan sju på kvällen till tio på morgonen. Den blockaden gäller fortfarande.
Vad har den gjort med dig?
– Jag hade kanske lite väl stora förhoppningar, tänkte att den skulle frigöra oceaner av tid för mig att utveckla och formulera alla de där geniala idéerna som jag föreställde mig gömde sig inom mig. Så blev det inte.
Jia Tolentino garvar och säger att det skulle kunna bero på att hon har två barn under fyra år, men ångrar sig genast. Att hänvisa till föräldraskapet är bara en mer raffinerad form av självbedrägeri.
– Fast de digitala restriktionerna betydde ändå mycket för mig och kanske något i det större systemet, hoppas jag. Jag la ner twittrandet, postade färre bilder. Jag slutade mata maskinen, monstret, med information om mig själv. Det kändes rätt.
