Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Varje morgon vid sextiden sätter jag mig i köket, kokar en kopp te och tittar på de senaste nyhetsbilderna från Iran.
Där visas bild efter bild av unga som skjutits bakifrån eller rakt i bröstet. Där visas bilder – och ibland filmer – av gråtande mödrar på gravplatser och av fäder som ligger på sina söners gravar och gråter högt.
Regimens armé förföljer unga och dödar dem. Studenter från universitet, gymnasier och till och med högstadieskolor finns bland de döda. Ordern kommer uppifrån: att rensa ut den yngre generationen som tänker på frihet och kräver rättvisa. Enligt oberoende uppgifter är antalet döda 30 000, många menar att det är långt högre.
De för bort de döda med lastbilar till det ökända Kahrizak-fängelset och slänger dem ovanpå varandra. Ibland finns det unga som ännu inte är döda och som ropar efter hjälp. Då skjuts de direkt. Efteråt märks alla kroppar med nummer, utan namn. Varje kropp lindas in i svart plast, och när föräldrar letar efter sina barn tvingas de öppna de svarta säckarna en efter en för att hitta sina egna döda.
Studenter på universiteten dör plötsligt i sina rum. Nu har regimen till och med börjat skjuta mot ungas könsorgan
Unga livsbejakande människor slaktas dagligen. Det inte går att hålla tillbaka tårarna. De rinner hela tiden.
Regimens soldater attackerar sjukhusen. De för bort skadade och griper läkare och sjuksköterskor som vårdar dem. Nu sitter många läkare i olika fängelser i väntan på rättegång eller avrättning. Att ta hand om sjuka och bota dem har blivit ett brott.
Tusentals unga flickor har försvunnit. Ibland kontaktar polisen föräldrarna och ber dem komma och hämta sina döttrars kroppar. Föräldrarna får inte kontakta utländska medier och har inte rätt att begrava sina barn på vanligt sätt. Allt måste ske i tystnad.
Många advokater har gripits. Studenter på universiteten dör plötsligt i sina rum. Nu har regimen till och med börjat skjuta mot ungas könsorgan.
Nu håller de på att förstöra landet, rädda för folkets skrik efter rättvisa
Jag minns hur en mulla för ett år sedan stod på ett podium och sade: Om vi mullor tvingas lämna makten och landet, kommer vi att bränna hela Iran och det kommer att ta hundra år att bygga upp det igen. Klippet finns fortfarande på nätet.
Nu håller de på att förstöra landet, rädda för folkets skrik efter rättvisa.
Redan rapporterar flera tidningar att stora summor pengar har förts ut ur landet.
Folk är rädda att gå ut. Det finns uppgifter om att regimen har tagit hjälp av styrkor från Tjetjenien, Sudan och Afghanistan för att döda oskyldiga demonstranter.
Iran liknar en stor gravplats – för ett folk som har förlorat sina bästa barn.
Världen är tyst.
När barnarbete och fattigdom i Iran inte längre gick att blunda för, skickade regimen miljoner dollar till Hamas. Oskyldiga palestinier dödades till följd av mullornas felaktiga påverkan och ekonomiska stöd. Vapen skapar inte frihet.
Gravplatserna har blivit större och där ligger tusentals unga. En svart dimma har lagt sig över landet
Jag minns dagen då Khomeini talade till folket efter sin ankomst i Iran.
Han sade: Vi ska befria er från fattigdom, vi kommer med pengar och olja och knackar på era dörrar. Vi bygger hus åt er där ni får bo gratis. Vi ger er frihet på alla sätt. Han sade också att shahen hade gjort att gravplatserna blev större.
I dag är inflationen skyhög. Gravplatserna har blivit än större och där ligger tusentals unga. En svart dimma har lagt sig över landet.
Jag ropar i vrede mot de som hjälpte Khomeini att stjäla vår längtan efter reformer.
De som tog emot honom i Paris som en falsk Buddha. Hela världens medier som ville intervjua honom och vissa västländer som hjälpte honom att ta makten. Den franska filosofen Foucault kallade Khomeini för en andlig själ, lik Gandhi. Medier, finansmän och förljugna politiker klädde honom som befriare.
Vi som krävde mer frihet blev chockerade. Ingen frågade oss om våra drömmar.
Tusentals avrättades efter hans ankomst till Iran.
Fyrtiosju år senare är resultatet ett land styrt av korrumperade och hänsynslösa oligarker utan barmhärtighet. Miljonärer med kopplingar till regimen gömmer sin tro, sitt samvete och sin gud bakom murarna i sina överklasshus i norra Teheran.
I våra historieböcker står det att när mongolerna attackerade Iran och dödade människor i stad efter stad, gick en gammal man till ruinerna, spelade på sin lilla harpa och sjöng gråtande om ljusare och bättre dagar.
Vi befinner oss igen i samma situation.
Läs mer: Jila Mossaed: Jag mår illa av alla lögner om kampen i Iran




