Lyrik
Jila Mossaed
”Jag tillhörde vindarna”
Lejd, 94 sidor
År 324 f Kr stod det massbröllop i Susa, en forntida stad i dagens Iran, där tiotusen soldater ur Alexander den stores armé gifte sig med persiska kvinnor. Också Alexander själv gjorde den besegrade kung Dareios dotter till sin hustru.
I Jila Mossaeds tionde diktsamling på svenska – den tredje sedan inträdet i Svenska Akademien 2018 – står poesin i ständig korrespondens med historien och den persiska mytologin. Vigseln i Susa blir ett nedslag från vilken tidslinjen dras fram till våra dagar: ”När Alexander den store/gifter sig med Stateira/i slottets trädgård / gråter alla stenar.”
Spola fram klockan sisådär 2500 år:
Vaknar mycket tidigt
Ser snön utanför
Söker det senaste om oroligheterna
i landet där min vagga stod
I ett nyhetsinslag
attackeras två flickor
av moralpolisen
De skriker högt: Vi har ingenting med er att göra
vi har ingenting gemensamt med er
Vi är Anahitas döttrar
Lämna oss ifred.
Då som nu gråter stenarna. Det finns en beständig trygghet i att vi betraktas av träd, gräs och stenar, men besjälningen gör också naturen sårbar för mänsklig påverkan och förödelse.
Språket präglas av en oerhörd stringens. Stroferna är – som så ofta hos Mossaed – relativt enkla vid en första anblick, men därunder göms något mycket större när läsaren väl stannar till. Lika fjäderlätta som romantiskt försiktiga rader som ”Idag längtar havet efter mig” eller ”Våren står på balkongen/Oväntad/otålig/Knackar på fönstret” får mig rentav att le.
Boken blir en logisk fortsättning på den förra samlingen ”Orden är försenade”, men visst kännetecknas den nya av en annan, mer gnistrande klarhet? Ja, i all sin lätthet framstår ”Jag tillhörde vindarna” stundtals som en bedrift av yppersta klass, med Anahita, fruktbarhetens och vattnets gudinna, som ledstjärna.
Få kan som Jila Mossaed sätta ord på främlingskapets och exilens obönhörlighet. Från en briljant vardaglig observation (”Grannen vattnar sina plastblommor”) till ”Tänk om jag kunde visa dig/min barndoms gård/min mors grav/min fars böcker”.
”Jag tillhörde vindarna” kryllar av den typen av poetiska oneliners. När myt och litteratur fungerar som resonansbotten lyfter det ytterligare en nivå. Konsten blir ett verktyg för bearbetning, diktjaget oroar sig för vad som händer när orden försvinner och vi läser: ”Om nätterna förvandlas jag till Scheherazade/Skriver dikter/för att inte bli dödad/av mörkret i ensamhetens dal/Främlingskapet/är en brutal sultan/redo att ta mitt liv.”
Mycket död, men samtidigt sjuder poesin av liv. Mossaed konstaterar att de går bredvid varandra hand i hand (även om tillägget ”Två systrar som samsas/mot samma mål” blir en övertydlighet för mycket).
Att en svit tillägnas den nämnda, fornpersiska fruktbarhetsgudinnan Anahita är helt i sin ordning. Vattnet rinner fram genom sidorna i form av sjöar, bäckar, dagg, regn och källor.
Kanske kan man dra explicit politiska växlar på rader som ”De sjunger i moll/och varnar om lögnerna/som orsakar torka i landet” när Iran är ett av de länder i världen som hotas som allra mest av vattenbrist till följd av klimatförändringar? Jag säger kanske, eftersom iranskfödda Jila Mossaeds poesi bör läsas med samma öppna varsamhet som den verkar ha skrivits.
Och i allt mörker finns ändå en strimma av hopp: ”Anahita kommer att sända oss regn / och låta bäckarna sjunga livligt igen.”
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
