Jireel gjorde nya skivan på Mallorca: ”Utomlands kan jag tänka nytt”

Människor i morgonrockar rör sig i huttrande klungor utanför fönstren som vetter mot den uppvärmda poolen och vidare ner mot havet. Jireel lutar sig tillbaka i en rosa soffa, rättar till kepsen och drar in doften av klor. I vanliga fall bor han på Mallorca, men den här veckan har den 24-åriga hiphopartisten i stället installerat sig på ett elegant spahotell längst ut på Lidingö – långt från centrums flådiga kontor och ännu längre från uppväxtorten Rågsved.

Han berättar att det kändes skönt att komma bort från ”Stockholmsbubblan”. På Mallorca kan han arbeta i fred och med en annan blick på både musiken och tillvaron.

– I Stockholm hänger man med samma branschmänniskor hela tiden, och det blir lätt att alla tänker samma. Utomlands kan jag tänka nytt och det har varit väldigt positivt för mig, förklarar han.

Som exempel tar han sitt kommande album ”Luanda”, döpt efter sitt första hemland Angolas huvudstad och influerat av såväl musikgenren kizomba – efter ordet ”fest” på kimbundu, ett av Angolas nationella språk – som barfota strandpartyn i Palma. Även om Jireel har gjort sig känd för en Drake-inspirerad, poppigare rap är soundet nu ännu soligare. Det hade han aldrig kunnat skapa i ett Stockholm dit våren vägrar komma.

– Nej, det hörs att det kommer från en varm, glad miljö, även om texterna är djupa. Det är mer äkta, mer ”premium” än förra albumet, med fler instrument. Varje låt är som en egen värld där man kanske vill gråta till texten, men klubba till musiken.

Jireel Lavia Pereira föddes i Angola år 2000, växte upp i Stockholmsförorten Rågsved och släppte sin första låt, ”Här & nu”, redan som femtonåring. Snart tio år senare, med sex album, flera Grammisvinster och en rad utsålda arenakonserter bakom sig, ler han när han tänker på tonårskillen som släntrade in i studion och bara körde.

– Jag hade ingen erfarenhet då, ingen koll på någonting, jag hade bara kul och gjorde det som kändes rätt. I dag är det jag skriver mognare och mer uttänkt. Jag vill släppa musik som tar människor, och mig, någonstans; som får oss att växa.

Kan du ändå sakna känslan du hade som femtonåring?

– Ja, visst. Men det är ju det bästa med att göra musik: man kan låta den gå åt vilket håll man vill, oavsett vad man gör just nu.

Genom åren har han också lärt sig hur han kan få musiken att låta precis som han vill. Förutom att han släpper ”Luanda” på det egna skivbolaget Records by Moty har han gjort stora delar av albumet på egen hand. Han berättar att han suttit själv i lägenheten i Palma och ”meckat och mixtrat”, att det stundvis varit svårt men framför allt en befrielse.

– För jag har en så tydlig vision för varje låt, och det är bara jag som hör vad som finns i mitt huvud.

Hur är det att vara i det huvudet?

– Kaos, haha. Det är alltid musik, en massa tankar och textrader som jag måste skriva ner i mobilens anteckningar mitt i natten.

Ända sedan debuten har Jireel framför allt blickat inåt när han skrivit sina låttexter. Så även på ”Luanda”, där utforskandet av relationer fördjupas. På titelspåret sjunger han om att bli tagen för given och på ”Minns du?”, en duett med Thomas Stenström, om en förlorad kärlek som blivit ”rimmen i min text”.

– Texterna handlar om mitt kärleksliv och lite om min vardag med min familj. Jag skriver alltid om saker jag går igenom, eller saker som folk i min omgivning går igenom, och försöker vara så genuin som möjligt.

Har du vant dig vid att blotta dig på det sättet?

– Ja, särskilt nu när jag vet hur det bemöts, att folk känner igen sig och hör av sig.

När jag ber honom nämna en låt som fått ett särskilt starkt bemötande funderar han en stund innan han väljer ”Dagar i regn” från 2021 – en låt om gatuvåld.

– Den handlar om att även om man valt en väg så kan man alltid välja en annan. Jag tror att det är den av mina låtar som ”touchat” flest.

Efter tio år som artist har Jireel sett många svenska rappare komma och gå. Även om han aldrig befunnit sig mitt bland dem har han följt diskussionerna om ”gangsterrap” på nära håll. Det har varit en del av svensk hiphop, menar han, men hiphopgenren går inte att generalisera kring – den är för föränderlig, för bred.

– Alla har sin historia och sitt sätt att berätta om saker. Vissa är mer råa, andra inte. Det går i vågor. För mig handlar det bara om att vara sann mot sig själv.

Det är en lärdom som han har vårdat sedan han var femton år gammal, och som han i dag vill sprida till andra genom sitt skivbolag. Han startade det när han insåg att han och barndomskompisarna kunde göra precis det som större skivbolag gör – fast på ett annat sätt. Hittills har de sajnat en artist, Halmstadsrapparen W8, och fler är på gång.

– Jag vill hjälpa unga artister, vägleda dem och uppmuntra dem att vara sig själva, säger Jireel.

På stora skivbolag slarvas den uppmuntran ofta bort, menar han.

– De har en så enformig bild av hur saker och ting ska funka, men nu för tiden kan vad som helst funka och därför är det viktigaste att man bara är sig själv och ser vart det leder.

Hur är du som skivbolagsboss?

– Jag gillar inte den grejen, att vara boss. Jag vill att mitt skivbolag ska kännas som en familj där alla får göra sin röst hörd. I stället för att ta in tio artister direkt och inte veta hur jag ska navigera dem vill jag börja med ett fåtal och låta det ta sin tid.

Men, lovar han: Det här är bara förrätten. Planerna för skivbolaget är stora och många. Allra först väntar premiärsläppet ”Luanda”, som landar på strömningstjänsterna den 26 april.

– Jag hoppas att folk skapar minnen till det här albumet. Att det får leva länge.

Läs mer om musik.