Hiphop
Jireel
”Luanda”
(Records by Moty)
Allt sedan svensk gangsterrap blev den förhärskande uttrycksformen har jag i hemlighet önskat mig en motreaktion som kan dominera mittfåran. När jag tänker efter har den alltid varit här i form av Jireel. Sedan debuten ”Jettad” från 2017 har Jireel tillhört det absoluta toppskiktet inom svensk hiphop. Hans hittar ”Cataleya”, ”Forca” och ”Mano” har strömmats miljontals gånger, hans arenaturnéer har sålt slut och han har gjort otaliga gästframträdanden på andra artisters låtar.
Jireel är lite av en enhörning i sin genre eftersom han gör musik helt utan det våld och den nihilism som har toppat listorna, och i stället håller sig till teman som relationer, familjeförhållanden och nostalgi. Men det är inte hans uppbygglighet som gör honom stor. Det är hans känsla för melodier, hans vemodiga röst och hans förmåga att skriva refränger som aldrig åldras och dröjer kvar i medvetandet.
Sjätte albumet ”Luanda” är en vidareutveckling av Jireels redan inslagna banor. Albumöppnaren ”Moty flow” är kaxig hård rap som lovar något albumet sedan inte håller. För redan i uppföljaren, ”Luanda”, hamnar vi där Jireel är som bekvämast – sorgset relationssnack över ett luftigt r’n’b-beat.
Det som sedan följer är något av en genresallad som för tankarna till Drakes ”More life”. I någon annans händer skulle denna röra av afrobeats, modern dancehall och kizomba kanske bli spretig, men Jireels röst är limmet i fogarna som gör att hela bygget håller ihop. Avslutande ”Minns du”, som gästas av Thomas Stenström, är något av ett formexperiment. De bombastiska körerna i slutet är kanske en fingervisning om vart Jireel kommer att ta vägen i framtiden.
Det enda jag egentligen har att invända mot på ”Luanda” är att den inte innehåller en enda brottarhit av den typ Jireel kan slänga ur sig. Det vore trevligt med en sommarplåga från just honom, som motvikt till all våldsromantik.
Bästa spår: ”Amiga”
Läs mer om musik och fler skivrecensioner
