Joakim Medin: ”Med lite otur hade jag inte alls varit med i bilden”

Hon blev en offentlig angelägenhet redan i livmodern.

Möt Esme, nio månader – Sveriges mest kända sötpotatis.

Större än så var hon inte, enligt gravidappen, när hon låg i sin mamma Sofie Axelsson Medins mage den där dagen i mars förra året då hennes pappa Joakim Medin greps på flygplatsen i Istanbul i Turkiet. Han placerades på högsäkerhetsfängelset Marmara, grundlöst anklagad för deltagande i terrororganisation, spridning av terroristpropaganda samt förolämpning av presidenten Recep Tayyip Erdogan.

Nu häver sig världsreporterns dotter upp mot funkisbordet i familjens lägenhet – försett med hörnskydd av plast. Hon bär muminklänning och vita kalasbyxor och dänger med boken hon fick i prematur födelsegåva av utrikesminister Maria Malmer Stenergard: Anna-Clara Tidholms slagtåliga klassiker ”Knacka på!”. Familjen har nyss kommit hem från en reportageresa till Ungern.

– Med lite otur hade jag ju inte alls varit med i bilden här, säger hennes pappa Joakim Medin. Det var skräckscenariot.

Esme är också det bultande hjärtat i den bok som Joakim Medin och Sofie Axelsson Medin nu har skrivit tillsammans, ”Fängslad av Erdogan”. Det är en berättelse om pressfrihet och internationell storpolitik som får liv och kropp i kontrasten mellan hård fängelsebetong och fjunig bebishud. Esmes plats i sin mammas mage är kärnpunkten i den fråga som Sverige ställer sig under den nästan två månader långa fångenskapen: Ska han hinna hem i tid?

– Men jag hoppas att vi får med de större perspektiven om yttrandefrihet och demokrati också – frågor som man kanske får en speciell förståelse för genom den här berättelsen, säger Sofie Axelsson Medin.

Torsdagen den 7 maj är det återigen dags för rättegång mot Joakim Medin. Två gånger tidigare har den skjutits upp. Vid bägge dessa tillfällen har det lett till vånda, sömnsvårigheter och stark oro för Medin.

– Jag fick stickningar i ansiktet och bröstvärk. När jag googlade såg jag att det kunde tyda på extrem stress. Det är ångestladdat av den anledningen att det här inte tar slut – och kanske aldrig gör det, säger Joakim Medin.

Att Joakim Medin blir frikänd är inte realistiskt. Inte heller att han får en dom som kan överklagas, eftersom svenska domstolar inte vill medverka i den turkiska rättsprocessen mot honom. Han sitter fast i ett moment 22.

– I stället kommer det förmodligen att resultera i en efterlysning. Oklart vilka effekter det får för mig framöver, säger Joakim Medin, som gör sina första dagar som pappaledig från arbetet på tidningen Dagens ETC, där han liksom sin fru är anställd.

Inte heller i Sverige är hans fall okontroversiellt. Familjen har tagit emot två orosanmälningar efter Esmes födelse, ett välkänt grepp i högerextrema kretsar för att trakassera meningsmotståndare. Från Utrikesdepartementet råder total tystnad.

– Nu är det ju strax årsdagen för att jag kom hem och det har fortfarande inte skett någon kontakt, säger Joakim Medin. Om en institution som EU kan ta det här på allvar, då borde väl också regeringen kunna kosta på sig uppmärksamhet?

Vad skulle du vilja att de gjorde?

– Alltså, jag förstår att tystnaden beror på att det här är ett otroligt känsligt fall. Men man kunde åtminstone sträcka ut en hand, göra någon form av uttalande. Jag har sagt det många gånger tidigare: det här handlar inte bara om mig som enskild individ, utan om den svenska pressfriheten.

– Jag tycker som Joakim att de i alla fall kan kosta på sig ett samtal för att förklara varför de kan eller inte kan pressa Turkiet för att de ska riva upp den här saken, säger Sofie Axelsson Medin.

Annat var läget för ett år sedan. Då samlades i stort sett hela den svenska offentligheten bakom devisen att journalistik inte är ett brott och krävde att Medin skulle få komma hem.

– Det var extremt rörande, säger Sofie Axelsson Medin. Inte minst när det kom ett brev från EU-parlamentet som var undertecknat av alla svenska partier, inklusive Sverigedemokraterna. När det väl gäller så står så många bakom de här viktiga värdena.

Hon menar att uppmärksamheten kring de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien 2011 visade på vikten av tidig uppmärksamhet och enighet.

– På något sätt banade de nog vägen. De har varit ute så mycket i medier i efterhand och berättat om sina erfarenheter. Och jag tror att det har hjälpt Joakim. Att folk förstod allvaret väldigt snabbt.

I boken ”Fängslad av Erdogan” skildrar Sofie Axelsson Medin och hennes man omväxlande sina erfarenheter av den omtumlande tiden efter gripandet. I vartannat kapitel skriver Sofie om sitt uppochnedvända liv på arbetet och hemma i lägenheten, i vartannat skildrar Joakim den brutala vandringen genom Turkiets fängelsesystem.

I hans fall handlar det mycket om att behålla den mänskliga värdigheten genom rutiner och meningsfulla sysselsättningar. Nöden blir, som så ofta, uppfinningarnas moder. Han tillverkar en egen kortlek för att lägga patiens, lär sig steka lök i en vattenkokare och odlar persiljekvistar i cellens fönsterglugg. Inte minst blir träningen viktig – löpträning på den minimala rastplatsen och styrketräning med vattendunkar som hantlar.

– Det blev ett sätt att känna att jag blev starkare och inte svagare. Jag hade ju läst Martins och Johans bok och de skrev att man måste träna för att behålla sin mentala hälsa i fängelset. Och de i sin tur hade lärt sig genom att läsa Jan Guillou.

Av medfången Mahmut får han en penna att skriva med, till en början på små bitar av toalettpapper. Han använder tiden i fängelset till att intervjua sina medfångar och fördjupa sina kunskaper om kurdiska aktivisters och andra oppositionellas situation i Turkiet. Ett par celler bort sitter Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu, president Erdogans främsta rival.

– Vi fångar var i symbios med varandra. Hade jag inte haft folk att prata med hade det varit … ännu jobbigare. Vi satt ju där på olika grunder, men i grund och botten hade vi alla blivit anklagade av den turkiska staten för att vara terrorister.

Hemma i Stockholm gör också Sofie Axelsson Medin sitt bästa för att hålla hoppet vid liv, trots ibland dystra och motstridiga besked. Hon skrollar graviditetsappar och spelar upp sin mans röst från telefonmeddelanden så att Esme ska känna igen pappas röst. Sötpotatisen i magen växer till en kålrot, liksom rädslan för att behöva föda barnet ensam.

Breven och de få telefonsamtalen mellan de blivande föräldrarna fylls av kramar, pussar och näsgnuggningar, en skärande kontrast till det hårda byråkratiska spelet som omger dem. Förutom allt annat är boken också en kärlekshistoria.

– Är det too much? frågar Sofie Axelsson Medin. För puttinuttigt? Jag tycker det känns lite pinsamt, men skämskudden ligger alltid väldigt nära mig. Å andra sidan kan man säga att vi omfamnar det faktum att vi har blivit ett offentligt par. Det måste få framgå vad de här stora frågorna får för konsekvenser på ett privat plan.

Med stor värme skildras stödet från vännerna och arbetskamraterna på tidningen Dagens ETC. Men även det starka engagemanget från personalen på Utrikesdepartementet, inte minst chefen för den konsulära enheten, Svante Liljegren. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard bjuder in till ett personligt möte.

Och så en dag, torsdagen den 15 maj, får Sofie ett meddelande från en av sin makes advokater. ”Hello, we have great news”, skriver han. ”He relieze”. Joakim Medin kommer att bli fri.

Än är det dock inte över. Med erfarenhet från tidigare fall, bland annat det återtagna frisläppandet av Dawit Isaak i Eritrea 2005, är det av absoluta vikt att hålla tyst om saken till dess att Joakim Medin verkligen är på väg hem och ”noshjulet är utanför turkiskt luftrum”, som UD:s diplomater uttrycker saken.

Under dygnet som följer tuggar Sofie Axelsson Medin på naglarna hemma i lägenheten. På flygplatsen i Istanbul sitter Joakim Medin med Svante Liljegren från UD och väntar på att planet ska taxa ut.

Det var en otroligt ovälkommen överraskning att statsministern går ut och bryter protokollet

Då händer något oväntat. Klockan 18.28, medan planet fortfarande står på marken, skriver statsminister Ulf Kristersson på plattformen X: ”Hårt arbete i relativ tystnad har gett resultat. Den svenske journalisten Joakim Medin är på väg från Turkiet hem till Sverige. Han landar om några timmar.”

Joakim Medin tror inte sina ögon.

– Ja, det blev verkligen en jäkla min på Svante där, säger Joakim Medin. Hoppsan, liksom – det är statsministern som håller på att sabba det här.

”Själv tänker jag att det är uppenbart att Ulf Kristersson och hans pressekreterare varit så ivriga att ta åt sig äran för att jag kommer hem, att de inte brytt sig om att dubbelkolla statusen med UD:s erfarna tjänstemän”, skriver Joakim Medin i boken.

Blev du orolig över statsministerns tillkännagivande?

– Jag såg ju på Svantes reaktion att det här inte skulle hända. Att det var en otroligt ovälkommen överraskning att statsministern går ut och bryter protokollet.

DN har sökt Ulf Kristersson, som hänvisar till Utrikesdepartementet. I ett mejl skriver Svante Liljegren att UD:s mål hela tiden var att Joakim Medin skulle komma säkert hem till sin gravida hustru i Sverige och att han ”är väldigt glad för deras skull att detta lyckades”:

”Tidpunkten, val av mottagare och sättet som jag meddelade Stockholm om det lyckade genomförandet följde en fastlagd rutin. Hemresan var helt odramatisk och riskerades aldrig av att statsministern kommunicerade framgången. Detta då meddelandet på X först kom efter mitt besked om att vi var på väg hem och att alla osäkerheter var undanröjda. Det är tråkigt att Joakim Medin nu vill ge sken av att det var ett vårdslöst genomfört uppdrag och att vi tog onödiga risker i slutskedet. Det stämmer helt enkelt inte.”

Joakim Medin och Sofie Axelsson Medin poängterar att de inte uttryckt att UD:s tjänstemän skulle ha skött slutfasen av hemresan på ett vårdslöst sätt, utan att de tvärtom bara känner tacksamhet mot personalen där:

”Man förklarade tydligt för oss båda hur viktigt det var att inte kommunicera något innan Joakim var i luften på väg hem, eftersom motorfel eller annat skulle kunna stoppa resan. Det rörde sig om en upparbetad policy. Planen som hade meddelats Dagens ETC var att statsministern därefter skulle skriva om Joakims hemresa först. Därför kom det som en överraskning att han publicerade sitt uttalande innan flygplanet faktiskt hade lyft.”

När planet väl har lyft kommer nästa överraskning. När Svante Liljegren kopplar upp sig mot sitt wifi visar han Medin nyheten på sin mobilskärm.

– Vi satt där i luften och Svante säger: ”Hördu, kolla här.” Och jag bara: ”Vad fan är det här?”

Historien Liljegren visar upp har utspelat sig parallellt med Medins frisläppande. Några dagar tidigare har en högt uppsatt UD-anställd anhållits misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift, och i samma ärende är också en ledarfigur i kurdiska PYD misstänkt (den UD-anställde har senare även åtalats men nekar till brott). En tredje person, också han diplomat, har anhållits och släppts efter förhör.

Joakim Medin har haft kontakt med samtliga tre innan han reste till Turkiet – och nu har en av dem, diplomaten, hittats död i sin lägenhet.

– Det här får jag veta på planet! Han är död, den här killen! Och jag hade pratat med alla tre i närtid när jag åkte ner, och har en relation till allihop. Den första tiden hade jag ganska svår ångest över det, säger han.

Diplomatens död och misstankarna mot de tre personerna har sedan dess gett upphov till omfattande medial uppmärksamhet. I boken redovisar Joakim Medin och Sofie Axelsson Medin de uppgifter som framförts om att ärendena skulle vara en del i ett slags informell bytesaffär mellan Sverige och Turkiet – där turkisk underrättelsetjänst i utbyte mot Medins frihet ska ha utlovats åtgärder mot personer i Sverige. Både åklagaren i ärendet och utrikesminister Maria Malmer Stenergard har avfärdat dessa uppgifter som ”desinformation” och ”konspirationsteorier”.

Skulle det vara skönt om det visade sig att det här bara är ett osannolikt sammanträffande?

– Om det framkom med all tydlighet så skulle det vara otroligt skönt. På så sätt att jag inte skulle behöva gå runt och tänka att jag har en skuld i detta, som till och med resulterade i en människas död. Men det skulle ändå återstå stora frågor om det svensk-turkiska samarbetet och vad som egentligen legat till grund för gripandena.

Joakim Medin var en av de journalister som tidigt bevakade vilka konsekvenser Sveriges ansökan om medlemskap i Nato skulle kunna få för svensk säkerhetspolitik och vårt förhållande till Turkiet. I sin förra bok ”Kurdspåret. Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap” från 2023 skriver han om hur Sverige tvingades ”fördjupa sitt samarbete med en auktoritär förtryckare, Erdogan, för att söka skydd från en annan auktoritär förtryckare, Vladimir Putin”.

Särskilt, menar han, har frågan berört kurderna. Så länge de behövdes i kampen mot de islamistiska massmördarna i IS betraktades de som hjältar, när den kampen var vunnen fick de återgå till att stämplas av omvärlden som terrorister. Medins medfånge Mahmut, han som gav honom pennan i Marmarafängelset, utvisades från Sverige 2022 – enligt Medin som en direkt svensk eftergift i säkerhetssamarbetet med Turkiet.

I boken skriver han och Sofie Axelsson Medin: ”Erdoganregimens agenda i samarbetet är att försöka komma åt landsflyktiga dissidenter som bor i Sverige. Tidöregeringens agenda är i stället att komma åt de svenska gängkriminella som hittat en fristad i Turkiet, i syfte att stoppa gängkonflikterna på Sveriges gator.”

I förundersökningen mot Medin fanns material som också handlade om 14 andra personer i Sverige som uttryckt sig kritiskt mot den turkiska regeringen.

– Mitt namn fanns med på en lång lista som mina advokater hade fått, och som jag också fick se. På den listan fanns även andra, namngivna, svenska journalister.

Ingen av dem har enligt Medin haft kontakt med svenska myndigheter efter hans hemkomst.

– Skräckscenariot är ju att åtminstone Säpo, och kanske till och med fler svenska myndigheter, har känt till det här men inte varnat oss. Och att jag åkte med risk för att förstöra mitt och vårt liv. Det möte jag hade med Säpo efter min hemkomst, på min begäran, gjorde mig otroligt oimponerad.

Vid det här laget har Esme tröttnat på både Maria Malmer Stenergards födelsegåva och diskussionerna om det säkerhetspolitiska spelet. Hon visar i triumf upp en bit färgglatt stearin som hon bänt loss från en ljusstake, redo att stoppas i munnen.

Hur tror ni att världen kommer se ut när Esme blir stor?

– Det ser inte ljust ut. Med tanke på hur utvecklingen ser ut i världen så är jag rädd att Joakim inte är den sista svenska journalisten som blir fängslad utomlands, säger Sofie Axelsson Medin.

Hon menar att deras berättelse just av den anledningen är viktig, för att dra lärdom av hur det fungerade när det svenska samhället slöt upp bakom frågan om pressfrihet – och en enskild journalist.

Hennes man fyller i:

– Därför är det så sorgligt att den här regeringen misslyckats totalt med att visa samma engagemang nu som när jag fortfarande var kvar bakom galler. Det hade varit en annan sak om allt var över, men det är det ju inte.

Han tar över sin dotter från sin fru, i det slags lätt anspända volleyspel som utvecklas mellan småbarnsföräldrar som hanterar ett trasslande barn på väg att somna.

Vad säger ni om Esme vill bli journalist när hon blir vuxen?

– Haha! Jag har sagt till mina vänner att hon får bli förskollärare på Stora Essingen. Ja, inte ut och resa, säger Sofie Axelsson Medin och riktar en mors ömma leende mot sin dotter. Eller hur?

Läs fler texter av DN:s Björn Wiman här, och mer av DN:s litteraturbevakning här