Sveriges nye överbefälhavare (ÖB) Michael Claesson skulle grillas i SVT:s ”30 minuter” under den årliga ”Folk och försvar”-veckan uppe i Sälen. Frågan är om jag inte hade skickat på honom en reporter med lite mindre aggressioner som arbetsmetod. Jag tror tittarna fått ut mer av en betydligt konkretare ÖB om hur han såg på jobbet, kriget, beredskapen.
Hur ser han på krig som politisk lösning till exempel?
Det var givetvis inte hans fel, och kanske var det som sagt inte i just ”30 minuter” han skulle konfronteras med de mer mänskliga (och de mer omänskliga frågorna) om krigets vansinne och vanvett – men någon bör göra det, och göra det snart.
Michael Claesson gav väl inte direkt militarismen ett något mänskligare ansikte – men jag tyckte definitivt om hans sätt när Anders Holmberg gick på i repeat i mer än 17 minuter i syfte att peka ut Ryssland som skyldigt. ÖB tyckte att vi först reder ut, skaffar oss underlag och bevis, och sedan drar slutsatser.
Gammal svensk rättskaffens princip, tack för den ÖB.
Jag gillade också när han sade ”Hela botten på Östersjön är som spagetti”, syftandes på det sammelsurium av kablar som trängs längst nere på botten – och det sker faktiskt inte så sällan kabelbrott, av olika anledningar, och alla olyckor är inte sabotage. Självklart ska man undersöka saker när man finner mönster av beteenden, båtar som rör sig där de normalt inte ska etcetera.
Vår nye ÖB fick några frågor om Ryssland och Ukraina också, och vad han ”trodde” och hur han ”tänkte”, allt var inte helt kristallklart, men han ansåg definitivt att en förhandlingslösning utifrån de nuvarande styrkeförhållandena på marken var totalt oacceptabel.
Det skulle ge legitimitet till den ryska ”neoimperialismen” (ÖB:s egna ord), och till och med ge den näring. En status quo-uppgörelse i Ukraina kunde leda till att ryska trupper kunde frigöras för andra offensiva mål – och då menade ÖB underförstått de baltiska staterna, kanske Polen, Finland, Sverige, Moldavien.
Om Ryssland som en aggressiv neoimperialistisk stat med militära ambitioner långt in i vårt nuvarande EU hade jag gärna hört både Anders Holmberg och ÖB utveckla.
Anders Holmberg led nu tyvärr av allvarlig intellektuell syrebrist efter att hållit sig under Östersjöns yta i nästan 20 minuter – och inte kommit en millimeter närmare målet: Nämligen att få ÖB Michael Claesson att ensidigt peka ut Ryssland som kabelbrottens moder.
Under min militärtjänst som signalist på A7 i Visby hade man befäl av alla sorter, krigspittar, halvfascister, några rätt långt ut till vänster till och med.
Under en signalistövning utöste förmodligen en hög ton att epileptiskt anfall hos killen som satt bredvid mig, han brakade ihop, rasade ner på golvet, vi dök ner för att hjälpa, någon sprang efter läkare. När vi tittade upp efter en stund såg vi vårt kaxiga befäl, blek som ett lakan, helt paralyserad. Han hade totalfrusit.
Ute på kaserngården, rökandes, var de flesta lite uppskakade – men inte över kompisen (som nu mådde bra), bara över befälet:
”Och den där jäveln ska leda oss ut i strid”, ”tack, men nejtack.”
Just nu saknar jag mest i tv de röster som inte vill förbereda oss för krig, som tror krig kan undvikas, bör undvikas, måste undvikas. Och kanske framför allt berättar för oss vad krig är. Oavsett vilken sida du står på. Oavsett uniform. Vilket helvete det är.
Läs andra krönikor av Johan Croneman
