Jag har kanske ägnat orimligt mycket tid åt Anders Holmberg och hans ”30 minuter” de senaste månaderna. Det säger kanske något om mig som journalist, men säkert också något om SVT:s utbud i genren.
Men: Anne Lagercrantz, ny vd för Sveriges Television, på besök hos just Anders Holmberg rundar man inte så lätt. Jag lovar att ägna resten av våren åt Mello, ”Love Island” och Lasse Kronér. (Trumpvarning på den.)
Efter det att Hanna Stjärne smög in som ny vd för SVT 2014 var det många av oss som försökte få henne att säga något. Det var oroliga tider (då som nu), SVT var (då som nu) hårt ansatt av kritik från både vänster och höger, och hela skalan däremellan – man saknade en stark publicist som visserligen inte behövde peka med hela handen, men i alla fall lite försiktigt försökte ta ut lite riktning.
Hur ska public service försvaras? Och varför är det viktigt? Hur ska SVT se ut i framtiden? Några visioner, tack.
Kanske har vi fått den publicisten i Anne Lagercrantz. Hon levererade visserligen en del politikersvar i ”30 minuter”, men har tidigare visat att hon vill och vågar försvara journalistiken och oberoendet.
Hon backade inte en tum från den kritik hon förra året riktade mot Jimmie Åkesson efter det att han kallat TV4:s prisbelönta gräv ”Undercover i trollfabriken” för en påverkansoperation.
Anne Lagercrantz sade då att det var ett ”hutlöst” uttalande – hon stod fast vid det. Bra.
Varför Anders Holmberg satte grillen på 400 grader när kanske lätt halstring hade varit att föredra förstod jag aldrig – inte heller varför han under halva sändningstiden bekymrade sig för att just SD:s väljare har extremt lågt förtroende för just SVT och public service. Och …?
Man förstod ganska snart vart han ville komma. Han hoppades att om han oavbrutet upprepade frågan vad Anne Lagercrantz skulle göra åt det så skulle hon till slut ställa sig upp och skrika: ”Ja, men jag skiter väl för för helvete i vad Sverigedemokraterna tycker!”
Han nådde inte hela vägen fram, om man säger. Anne Lagercrantz behöll kylan, och det var också något som hon framhöll i flera frågor: SVT och public service mår bra av att förhålla sig lite lagom kyligt och svalt i de sammanhang där man blir särskilt utsatta. Lite is i magen är bra.
Lite märkligt blev det dock när hon berättade om en ny verifieringsdesk på SVT, där man ”steg för steg visar metoderna bakom journalistiken”. Hon fortsatte: ”Vi har inte berättat om vårt hantverk, vi har inte berättat vilka metoder vi använder.”
Det där är väl ändå lite väl mycket fluffluff – eller rent av bara luft.
Ska SVT:s nyhetsjournalister ha folk stirrandes över sina axlar i sitt dagliga arbete kommer ängsligheten slå alla rekord
När jag lämnar in bilen på verkstan står jag sällan kvar i fyra dagar och följer arbetet och reparationen, ungefär samma sak med diskmaskinsinstallatören. Fixa det, tack. ”Du vet vad du gör. Jag vet inte. Det är därför du är här.”
Den journalistiska produkten ska granskas, och det görs redan – jag tror inte det finns någon annan yrkesgrupp som dagligen nagelfars så hårt som just journalister. Hjälp mig gärna där. Vilka då? Och vi tycker det är bra!
Men att vi steg för steg ska visa upp vårt hantverk, i realtid dessutom, är rätt och slätt befängt. Och livsfarligt. Journalistikens och journalisternas värste fiende i dag är förmodligen självcensuren, rädslan för att bli söndermobbad och cancellerad av konkurrenter, på sociala medier gör att alldeles för många avstår från att rapportera på visst sätt, från visst håll.
Ska SVT:s nyhetsjournalister ha folk stirrandes över sina axlar i sitt dagliga arbete kommer ängsligheten att slå alla rekord. Korkad idé.
Varför debattörerna Anders Lindberg och Ivar Arpi efter programmet skulle diskutera vad vi just sett och hört, dessutom under den geniala rubriken ”Vad sade Anne Lagercrantz” fick jag aldrig riktigt kläm på. Någon …?
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman.