När Truls Möregårdh ser så där extra småbakis, blek och rufsig ut i håret vet man att han blir livsfarlig. Han ser inte ut att ha sovit en blund, men vi vet när han får feeling, då smäller det från alla håll och kanter.
Karin Frick i femmans OS-studio försökte haussa och hissa hans fantastiska OS genom att hävda att det rådde både pingisfeber och pingishysteri i Sverige.
Nja, Karin, bra jobbat, men helt ärligt kan jag väl rapportera tillbaka att jag en vecka in i spelen knappt hör en människa prata om OS i Paris. Än så länge.
Är det några unga människor som över huvud taget fortfarande bryr sig om olympiska spel i evighetslånga direktsändningar? Skulle vilja se ålderstrappan i en tittarundersökning. Vad är snittåldern bland tittarna? Mellan 60 och 75 år? När jag var yngre skubbade man från både plugg och jobb för att kunna ägna sig åt OS på heltid.
Sarah Sjöström fick det givetvis att börja koka, eller i alla fall sjuda, i de blågula ådrorna. I hennes fullständiga, oförställda, genuina lyckorus kunde man också med all tydlighet förstå vad de där medaljerna i ett OS betyder för idrottare från hela världen. Att hon vinner 100 fritt, som 30-åring, på distansen hon mest simmade på kul, gör henne faktiskt superaktuell för ett bragdguld. Det var megastort.
Det Paris kanske allra mest övertygat om så långt är väl just att de olympiska lekarna ändå gör väldig skillnad i en sportvärld där exakt allting numera handlar om pengar. Jag förde häromdagen fram en kafé-teori om att den gamle bespottade OS-basen Avery Brundage (IOK-ordförande 1952–72) kanske ändå är en av de stora olympiska hjältarna, när han in i det sista försökte hålla pengarna utanför spelen.
I dag tycker jag nästan att han borde återupprättas en smula för den halvheroiska och idealistiska insatsen, trots en del andra allvarliga fläckar i karriären.
Låter säkert helt otroligt i dag, men fram till 1972 var de olympiska spelen endast till för snövita amatörer, tog man emot pengar eller ens ett dagtraktamente drabbades man omedelbart av Avery Brundage bulla. Min fika-teori landade förresten i totalt ointresse från omgivningen. ”Vem pratar du om…?”
I skrivande stund (fredag) har OS-friidrotten inletts med herrarnas 10-kamp, släggkval och lite annat – och det inför smockfulla läktare. Jag vet inte hur de har lyckats få ut varenda fransman, det är lapp på luckan i princip alla tävlingar och till alla pass. Oerhört imponerande.
Det pågår samtidigt fruktansvärda krig i Ukraina, i Gaza och på ytterligare platser runt om i världen, och jag kan inte se något som över huvud taget är viktigare än att få slut på mördandet och krigandet. Kan ändå hysa visst naivt hopp över den kollektiva kraft och glädje som fortfarande finns på en olympiad. Det är ju i grunden en fredsrörelse – och jag har verkligen inget emot att man också uttrycker det i någon form.
Jag vill inte röra upp era olympiska känslor, men de jäkligt onödiga olympiska grenarna blir bara allt fler. Ge mig era synpunkter på det.
Anyone for kanotslalom?
