Danska tidningen BT: sportchef Lasse Vøge menade i veckan att det nu troligen inte är frågan ”om” Jon Dahl Tomasson får sparken som svensk förbundskapten, utan snarare ”när”.
Efter onsdagens direktsända landslagsuttagning och den intensiva presskonferens som följde (de brukar vara gigantiska sömnpiller, presskonferenserna alltså) kan jag nog krita under på det.
JDT var arg, besviken, irriterad. Och han visade det med perfekt anlagd kyla. Han tvekade inte en sekund. Jag beundrade både stilen och modet.
En majoritet av de svenska fotbollsjournalisterna tycks ha fått vittring – och även om deras älskling genom alla år, Robin Olsen (han är sannerligen inte lika älskad av supportrarna), fick pyttelite kritik för sitt agerande och några riktiga kalkonblunders på senare tid, så låg mediedramaturgin redan klar och utlagd: JDT:s dagar bör vara räknade (Johan Esk försvarade dock JDT här i DN i torsdags i en mycket väl avvägd text).
Det handlar nu inte bara om Jon Dahl Tomasson och hans ledarstil, och det handlar egentligen inte så mycket om hans fotboll heller – mediedrevet (eller uppbådet kanske) vill se honom väck, oavsett kommande resultat och en VM-biljett eller inte. Under presskonferensen hörde jag också en journalist prata högst ironiskt om JDT:s fotboll som ”modern”.
Han passar inte den svenska modellen.
Bara det att frågan om Robin Olsen nu fått ett eget medienamn ”Olsen-gate”. Detta kommer förfölja JDT tills han ruttnar och ger sig av.
Kanske har de svenska fotbollsjournalister som nu drevar egna namn att föra fram redan nu: Nanne Bergstrand? Hasse Backe är kanske värd en ny chans?
Ett svensk urberg blir det i alla fall.
Tittar man på de senaste tjafsen mellan JDT och Elanga, eller Hugo Larsson till exempel så handlar ju det om exakt samma griniga och bortskämda spelare: Får jag inte spela så kommer jag inte. Samma med Gyökeres och Isak: Får vi inte byta klubb så spelar vi inte.
Vill man verkligen ha in den typen av gift i sina lag och sina trupper? Märkligt att media alltid väljer att enbart fokusera på en pågående konflikt, dramat framför deras ögon – vad betyder den här typen av primadonneri för framtiden?
Jag såg intervjuer med både sparkade Henrik Rydström och avgående Håkan Mild – och även om man kan diskutera ”det sportsliga” etc så handlar det i bägge dessa fall också om hur man låter skräniga fans och korttänkta supportrar till stor del få vara med och styra utvecklingen. Svenska klubbar räds sina supportrar, det är ingen nyhet. De är undfallande och rent fega.
Det är samma ”supportrar” som värnar, och vurmar för, den svenska 51-procentsregeln och föreningsdemokrati – men samtidigt tycker sig ha rätt i att driva alldeles egna hat- och påverkanskampanjer och till slut också få exakt det de vill. Fotbollens kuppmakare.
När allsvenskan nu efter denna säsong lämnar Discovery/HBO Max och landar på TV4 har det redan skett några övergångar på personalsidan. Häromdagen meddelade Nordin Gerzic att han skrivit ett längre kontrakt med TV4 – ingen jag känner skulle direkt ut och fira i närmaste fontän, om man säger så. Hans storhet får jag gärna förklarad för mig – någon som känner sig kallad? Mejla!
Regerande europamästaren i fotbollsklyschor, Irma Helin Zibanejad, ansluter också till TV4 våren 2026, TV4 säljer ju inte bara allsvenskan till de verkligt intresserade, de vill garanterat göra det till ett underhållande familjeprogram också.
Jag lovar er: De kommer lansera ytterligare några ”skojsiga” ”tv-personligheter” som varit på fotboll en gång som ung och som nu skall dra alla dem som inte vanligtvis (aldrig) bryr sig om allsvensk fotboll.
Jag är skeptisk. Redan.
Läs mer:
Johan Esk: Robin Olsen – från målvaktshjälte till kränkt gråtbebis
Robin Olsen slutar i landslaget – mitt i VM-kvalet
