Efter att Värnamo besegrat Landskrona Bois med 1–0 i söndags i Borås, i kvalet för att bli kvar i allsvenskan, stod en helt utpumpad Simon Thern i Max-studion och såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst.

”Jag är helt slut, mentalt, fysiskt. Känns som om jag vill gå i ide nu och inte vakna upp förrän i februari, lagom till cupen.”

Han spelade dessutom med en lätt hjärnskakning som han ådrog sig i första kvalmötet. Inte bra, Värnamo. Det finns ett liv efter fotbollen också. Men, visst förstår man honom, fan vet om Värnamo vunnit utan Simon Thern. Knappast.

”Jag trodde jag skulle svimma när jag blev utbytt”, fortsatte han.

Den gubben får man nog inte ur så mycket mer än så, tänkte jag efter hans inledande ord i eftersnacket – sedan höll Simon Thern låda framför trion Tommy Åström, Alexander Axén och Pär Hansson, de såg ut som fågelholkar allihop. Thern pratade och pratade och pratade. De fick inte en syl i vädret. Förresten: Pär Hansson, är inte han en av de bästa tv-fotbollsexperterna i Sverige?!

Man är van vid att särskilt fotbollsspelare numera har absolut noll och intet att tillföra, de är medietränade in absurdum, de svarar i bästa fall enstavigt på frågorna, är de dessutom det allra minsta kontroversiella så tystnar de bara, mumlar något – eller svarar på något annat.

Efter en partiledarutfrågning för ett tag sedan lanserade jag idén att helt sluta med den typen av program, eftersom ingen ändå svarar på frågorna, inte ens de enklaste, mest elementära ja eller nej-frågorna.

Varför skall vuxna kompetenta journalister envisas med en helt dödfödd idé? Vi tittare har ju slutat bry oss för länge sedan.

Frågan är hur meningsfullt det är att fortsätta ställa frågor till fotbollsspelare som inte vill prata. Nu förhåller det sig också på det viset att väldigt få tv-journalister verkar förbereda sig särskilt mycket eller noggrant om de bara skall ställa fyra frågor efter match – till det krävs kanske inget gnuggande av geniknölarna, eller är det precis det som det gör? Svårt att veta.

Viktor Gyökeres intervjuades i tisdags efter att hans Sporting förlorat hemma mot Arsenal med 1–5. Niklas Holmgrens frågor höll väl knappast världsklass, men varför ens bry sig.

En helt vanlig fotbollsspelare är svår att få något ur, och en trött och besviken fotbollsspelare som nyss förlorat med utklassningssiffror har sannerligen inte ett smack att säga. Viktor Gyökeres demonstrerade det med all önskvärd tydlighet. Vet inte om ni lagt märke till det, men han börjar och avslutar nästan varje mening med ett ja. Ja, ja, ja, ja. Inget ont menat med det, men när de ändå håller på med mediaträningen…

Så finns det då ibland undantagsvis en Simon Thern. Gud ske pris.

Han blev rätt omdiskuterad efter söndagsintervjun, efter en utläggning om att han helt ledsnat på en del människor i och omkring Värnamo. Många verkade vilja vara någon annanstans, i en annan klubb, i ett annat land. Som inte varit beredda att kriga, ge allt.

Inför nästa säsong, menade Thern, måste man rensa i klubben, många hade för länge haft tankarna någon annanstans, i ett helvetiskt kvaldrama måste alla dra åt samma håll – man undrar ju om alla fick åka med i bussen hem till Värnamo?

”De spelare som vill vara i Värnamo och jobba för att det ska bli bra, de ska stanna i Värnamo – resten kan man skeppa iväg, de vill jag inte se mer”, sa Thern.

Det var ord och inga visor. Man älskar honom när han är på det humöret. Han kanske är för smart för att bli fotbollstränare, se bara på hur hans envetna pappa, Jonas Thern, blivit bemött för just sin egensinnighets skull. Men nog tror jag Simon Thern har ledaregenskaper som går utanpå det mesta.

Det lutar väl ändå åt att han blir expertkommentator de luxe, med rätt att verbalt döda. Han är rätt given på den positionen efter karriären. Han är mycket välkommen.

Läs fler krönikor av Johan Croneman:

”Listan över tidernas bästa spelare går inte att ta på allvar”

”All fotboll ska snackas sönder – vart tog friden vägen?”

Share.
Exit mobile version