Håller ni också på att tappa intresset fullständigt? För svensk landslagsfotboll.
Det började inte i går, med JDT, inte ens med Janne Andersson, eller Lasse Lagerbäck, eller ens med katastrofen Hamrén – visst hade Lasse och Janne några perioder, men upp som en sol ner som en pannkaka.
När betydde den där gulblå landslagsdressen senast något alldeles extra för svenska fotbollsspelare? Dejan Kulusevski är möjligen undantaget som bekräftar regeln.
När trodde vi senast vi skulle kunna konkurrera på allvar?
I Sverige kommer alltid spelarna undan all kritik, alltid, hundra procent. Det är tränarens fel, systemets fel, medias fel, ”det är jobbigt med all press”, snyft. Någon enstaka kan få lite skit för en idiotbakåtpass eller en tappad boll, men ingen skulle ju bli bänkad på grund av det. Eller inte uttagen i fortsättningen.
Jämför det med hur spelare bedöms i Tyskland, England, Italien, Frankrike, Spanien, Brasilien, Argentina. Där lägger man ingenting emellan, spelare får ta sig samman. Och gör det till och med oftast.
Har ni sett någon svensk spelare, intervjuad de senaste åren i samband med en landskamp, som sagt annat än att ”det är inte riktigt bra”, ”vi kom inte upp i nivå”, ”deras mål kom väldigt olyckligt”. Jo, tro fan det.
”Vi är svenska fotbollsgrabbar”, skaldade och sjöng Georg Åby Ericson vid pianot inför VM i Västtyskland 1974 – jag var 19 år då och landslaget var i stort sett det viktigaste som fanns. Inte minst bland spelarna!
Jag vet inte hur många gånger numera frågat andra fotbollstokiga, och jag har gjort så under flera år; ”Skall du se matchen i kväll” och fått svaret: ”Vilken match”?
Och då har det rört sig om VM-kval. Ansvariga för svensk fotboll tycks helt ha tappat greppet. Kravställning: Noll. Intresset är iskallt.
Jag har tittat på 95 procent av alla Viaplays spelarintervjuer efter det ena debaclet efter det andra. Ingen spelare har haft ett enda något litet vettigt att säga. Särskilt bedrövade kan man inte anklaga dem för att vara heller. ”Det här var tråkigt. Det är tungt nu.”
Tjenamoss.
Dom skall nu hem till sina toppklubbar och lösa ut sin veckocheck på några hundratusen pund – och hälften av dem har precis klivit av åtminstone hälften av landslagsträningarna för att ”de fått lite känning”. Ojdå, stackare.
Såg ni Skottland–Danmark eller Ungern–Irland nu i veckan? Där spelade man med både känsla och känning – förmodligen hade i alla fall skottarna och irländarna ställt upp med ett gipsat ben – om de fått frågan. Man sprang tills man dog, in med en hjärtstartare, iväg igen!
Inte i en enda av de här viktiga svenska matcherna har jag sett det minsta blod, svett & tårar. Minns ni när vi spelade en sådan match senast – påminn mig gärna.
Kollektivt kriga oss igenom matcher var ju en gång i tiden lite av vårt adelsmärke. När allt annat går åt helvete går man ändå all in.
I veckan pudlade Victor Nilsson Lindelöf i media efter sina sarkastiska utfall mot den buande svenska publiken efter 0–1 mot Kosovo på hemmaplan – en svensk landslagskapten som skyller ifrån sig på taskigt publikstöd i stället för att rannsaka sig själv.
Den där ursäkten kom sannerligen under galgen, givetvis skulle kaptensbindeln rykt omedelbart. Folk tar ut två semesterdagar skakar ner (eller upp) på en buss till Stockholm från Piteå, Östersund, Svedala, Ljungby, lägger både själ och pengar på sitt landslag – och får fingret!
Den där pudeln var värd noll och inget.
Såg Ståle Solbakkens brandtal till spelarna inför Norges hemmamatchen mot Estland i förra veckan. Herregud, kraven var stenhårda, förväntningarna kompromisslösa.
Vi vill inte ha ett svenskt landslag som har det mysigt och grillar korv ihop. Vi vill ha ett lag som vinner matcher – och när vi torskar, då har vi gett allt.
Nu ger ingen inget. Sant. Låt stå!
Läs mer av Johan Croneman här.




