Jag är mycket glad i den pålästa, roliga och listiga programledaren Jessika Gedin. Litteraturprogrammet ”Babel” fyller 20 i år, Jessika Gedin har lett programmet under tretton av dessa. Det är en levande svensk tv-klassiker. Bra gjort.
Programmet var bättre, som bäst, när det var ett renodlat nördigt litteraturprogram (givetvis). För att överleva räknenissarnas skalpeller har man känt sig tvingade till att bredda och popularisera, både till innehåll och till gäster.
Det borde inte vara en nödvändighet för ett litteraturprogram i public service, men klick och tittarsiffror styr medievärlden. Också Sveriges Television. Det är gamla nyheter, men också en ”policy” nödvändig att emellanåt både ifrågasätta och ställa frågor kring. På SVT hatar man den diskussionen.
Jessika Gedins intervju med författaren Håkan Nesser var ingen katastrof (man är försiktig med det uttrycket just nu), men den var i alla fall totalt misslyckad. Eller för att uttrycka sig lite mer vardagsbrutalt: Den var värdelös. Också bokstavligen.
Håkan Nesser är dömd till 18 månaders fängelse för skattebrott, han hävdar sin oskuld, anser sig utsatt för ett rättsövergrepp, har överklagat hovrättsdomen till Högsta domstolen – men nekats prövningstillstånd.
Jag var skeptisk till min egen tidnings publicering av Håkan Nessers försvarstal i egen sak för drygt en månad sedan (DN 250227), men jag förstod ändå till slut de publicistiska övervägandena DN:s ledning gjort.
Man var närmast förvånad att han inte slet fram Dreyfus-affären också
Att Nesser fick lägga fram sin sak var (nog) i sin ordning, men hans text var samtidigt extremt raljerande, han tog ära och heder både av enskilda åklagare och av hela det sammantagna svenska rättsväsendet – i ”Babel” gavs vi en möjlighet att få svar på vissa följdfrågor, men dessa pallade aldrig Jessika Gedin med att ställa.
Håkan Nesser vädjade till tittarna, hävdade att han var oskyldig, men ändå skulle kastas i fängelse – sedan kallade han det hela en ”bagatell”, för att i nästa andetag jämföra sitt bittra öde med de oskyldigt dömda i obducentmålet, Thomas Quick-skandalen och ”Fallet Kevin”.
Man var närmast förvånad att han inte slet fram Dreyfus-affären också (alla rättsskandalers moder).
Jessika Gedin hade ingen moteld, i stället lade hon huvudet lite kokett på sned och undrade ”hur tänker du att det är att sitta i fängelse”?
Håkan Nesser oroade sig över hur han skulle få ro till att skriva bakom galler, och över hur hans hundar skulle få mat. ”Men vi ska klara det”, sade han på ett sätt som i alla fall fick mig att högt säga: ”Vi? Dra inte in mig i detta”.
Håkan Nesser har skatteplanerat genom ett bolag på Malta, undanhållit skatt – men inte ”uppsåtligen”, enligt honom. Hovrätten trodde inte på hans version om ett ”misstag”. Han borde förstått att han skulle skatta för de miljoner som hamnade på hans konto efter några år utomlands.
Det är något som skaver när man ger visst viktigt kulturfolk chans på chans att förklara sig oskyldiga, i Håkan Nessers fall därför han i sina egna ögon är en trogen skattebetalare, till vänster dessutom. Och han vill gärna framstå som obefintligt pengaintresserad – konstnärskapet betyder allt.
Tror vi på det? Med ett bolag i ett skatteparadis …?
Håkan Nesser kommer sitta av sitt straff på en anstalt med säkerhetsklass 2 eller 3. En öppen, eller halvöppen anstalt. Det brukar råda arbetsplikt i finkan, han kan säkert förhandla sig fram till något som passar honom bättre. Han kommer ha det mer än hyggligt därinne, kanske en fotboja, han får säkert flitigt med permissioner om han uppför sig, och han sitter ju max två tredjedelar av tiden.
Alla som tycker synd om Håkan Nesser räcker upp en hand.
Läs fler texter av Johan Croneman, till exempel: ”Bevare oss för ekonomiexperternas version av ’Rita, gissa, spring’”
