När poeten och proletären Harry Martinson i mitten av 1920-talet kom tillbaka efter sju år till sjöss låg han sömnlös på ett härbärge i Stockholm, stördes av skenet från en gatlykta och hade svårt för att somna.
”Då kom jag in i de tankar som formade sig till något som man med viss välvilja kan kalla för vers”, berättade Harry Martinson i en intervju många år senare.
I skenet av det besvärande gatljuset föddes ett av 1900-talets stora svenska författarskap. Det är hundra år sedan. För femtio år sedan, 1974, fick han och Eyvind Johnson dela på Nobelpriset i litteratur. Ett pris som delvis knäckte bägge två.
Under helgens bokmässa i Göteborg malde man i olika forum på rätt bra om hur man ska få de unga att intressera sig för litteratur och poesi, släppa Tiktok och mobilen en sekund och ge läsandet en chans. Bokläsandet alltså.
Vad hade hänt om Harry Martinson haft en mobil att trösta sig med den där natten, i stället för att börja dikta, rimma och tänka ut vers i huvudet?
Hade poesin förblivit oförlöst? Hade Harry Martinson, i stället för att bli upphöjd diktare, fortsatt att gå på luffen runt om i Sverige och slutat sitt liv som daglönare och uteliggare, illitterat, obildad och knappt läskunnig? En modern svensk ungdom, alltså. Eller hur?
Jag skulle gärna se en serie av sådana tv-nedslag i kulturen – om författare, filmare, skådespelare, fotografer
Nu delar jag inte den där konservativa längtan efter gammaldags bildning. Jag förfäras inte av unga som inte läser Proust till frukost, tror inte på att unga inte läser (bara därför att de inte läser det vi ljuger om att vi läste i deras ålder). Jag tror inte ens att det är ett bekymmer – ungefär lika lite som att radion, jazz eller rock’n’roll skulle ha fördärvat ”generationer av unga”.
Däremot tror jag på att inspiration, som till exempel Hannah Cederbergs och Anders Lundgrens film ”Harry och Eyvind. Nobelpriset som förstörde allt” (SVT), verkligen kan göra skillnad. Den väcker intresse, berättar inte bara en, utan både två och tre olika historier – utan påklistrade pretentioner, utan kulturblinkningar, till och med utan att berätta en ny och okänd historia.
Jag skulle gärna se en serie av sådana tv-nedslag i kulturhistorien – om författare, filmare, skådespelare, fotografer etcetera: hur en enskild, till synes oförarglig eller oförutsedd händelse ur ett långt produktivt liv får stora och oanade konsekvenser.
I Hannah Cederbergs och Anders Lundgrens välgjorda, fina film ges ordet oavbrutet till sådana man inte kan få nog av att lyssna på
”Han mördade mig”, sade Harry Martinson upprepade gånger om DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz, som ledde kritikstormen mot att Svenska Akademien gav Nobelpriset till två av dess egna medlemmar.
För både Harry Martinson och Eyvind Johnson blev priset början till slutet på deras långa framgångsrika författarskap. Ett pris i form av ett yxhugg. Det var så de upplevde den samlade kritiken.
I Hannah Cederbergs och Anders Lundgrens välgjorda, fina film ges ordet oavbrutet till sådana man inte kan få nog av att lyssna på. Kloka, uttrycksfulla, roliga. Författarna Agneta Pleijel och Ulrika Knutson, litteraturprofessorerna Thure Stenström och Johan Svedjedal, journalisten och författaren Kaj Schueler med flera.
Thure Stenström, 97. Vilken entusiasm, vilken espri. Sluta aldrig berätta!
Man ger fan i att dränka allt i muzak (ett självmål som blir allt vanligare)
Det är sådana stjärnor som får unga att bli intresserade och börja läsa, och det är förmodligen filmer som denna som plötsligt kan fånga ett intresse. Det räcker med att den väcker en enda till liv. Och det kommer den att göra.
Det är enkelt, rakt och fint fotograferat (Jonatan Gammel), man ger fan i att dränka allt i muzak (ett självmål som blir allt vanligare) och man ger inte en sekund sken av att ha uppfunnit hjulet.
Hannah Cederberg och Anders Lundgren påminner alla oss som glömt och berättar entusiasmerande för alla dem som nyligen vaknat upp. Det är som en fint inslagen present, fast man inte fyller år.
Läs fler krönikor av Johan Croneman. Till exempel: Det måste bli slut på nyhetsorgien om bostadslånen
