Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad är egentligen roligt – på allvar?
Jag törs nog säga att jag ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att rota i denna fråga.
Jag har givetvis inget bra svar. Däremot tror jag mig veta vad som inte är roligt. Jag vet att det är deppigt för många av er, det är djupt provocerande när man inte skrattar åt samma saker, men jag förstod till exempel aldrig ”Seinfeld” och jag skrattade aldrig åt ”The office”. Bara som exempel.
Jag har nästan aldrig skrattat åt Ricky Gervais – bortsett hans elakheter som Oscarsvärd.
Jag är bröstfödd på Helan & Halvan och Bröderna Marx. Jag var 15 år när Monty Python förändrade mitt liv. Kjell Alinge och Janne Forsell och deras ”Hemma hos” höll mig uppe varje måndagskväll under hela gymnasietiden. ”Kulturfunk från de befriade områdena”. Det var nästan det enda vi pratade om under hela skolveckan.
Hasse & Tage, Gösta Ekman. Klassiskt roligt. Nästan alltid, hela tiden. Woody Allen var min husgud en bra bit in på 90-talet. Man formas tidigt av sin tids humor.
Många skulle säga att jag var rätt rolig en gång i tiden. Nu är man mest orolig
Många skulle säga att jag var rätt rolig en gång i tiden. Nu är man mest orolig.
Jag tittar på kritikerhyllade och geniförklarade ”Populära problem” (SVT) och jag skrattar inte en enda gång. Drar inte ens på munnen.
Serien är inte bara rolig-rolig, recensenter på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Filter med flera klassikerstämplar den. Den är epokgörande, årets serie alla kategorier.
Man känner sig otroligt ensam och utanför i en bio- eller teatersalong där alla vrider sig av skratt mellan bänkraderna – man själv fattar ingenting. Är vi på samma planet? Vad är det jag missar? Vad är det jag inte förstår?
Allt som är roligt handlar i min värld om tajming. Man kan inte ha ”funny bones” utan maximal tajming. Det betyder, på ett ungefär, att man måste komma in rätt i ett skämt. Leveransen får inte vara för tidig, eller för sen.
Jonatan Unge och Sissela Benn är väldigt – skruvade. Onekligen begåvade. Väldigt egensinniga. Men jobbar de inte helt utan tajming? Det verkar till och med medvetet.
Är det just detta jag inte fattar?
Det ser faktiskt ut som om de gett sig bara fan på att jobba utan tajming. Det står skrivet med stora bokstäver när de ska till att leverera roligheter. Två skådespelare, men inget skådespeleri – och ingen pjäs.
Jag ser om de två första avsnitten. Några scener spolar jag om två, tre gånger. Sitter fortfarande som ett frågetecken
Jag vet, jag missar någonting, givetvis. Så jag ser om de två första avsnitten. Några scener spolar jag om två, tre gånger.
Sitter fortfarande som ett frågetecken.
Jag har uppenbarligen tappat all känsla för vad som är modernt, roligt, nyskapande. Är det nu man säger upp sig som tv-kritiker?
Jag försöker se ”Mammor”, det är sannerligen inget skämt det heller. B-kändisar och influensare om att bli och vara mammor – jag kan inte känna annat än beundran för hur SVT lyckas göra en hel serie om just mammor och mödraskap utan att engagera en enda helt vanlig morsa.
Hittade de ingen? Hur gick sökandet till. Man är nyfiken.
Sedan ser jag ”Babel”, inte heller något att skämta om, även om ”succéförfattaren” Amanda Romare är lite rolig (upprepar man dessutom ordet ”succéförfattare” tillräckligt många gånger så har man strax uppfunnit en). Hon har skrivit en bok om sig själv och sin kille. Alla undrar om den är ”sann”. Väldigt lite analys för att vara ett program om och för intellektuella. Men programmets budskap är enkelt: Alla människor som inte älskar att läsa är värdelösa. Hur snobbiga får man bli?
Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman, till exempel Skamligt att Alexander Ernstberger får bedyra sin oskuld i SVT
