Det är nog inte många därute i Fotbollseuropa som känner till eller följer The Swedish SM-veckan på SVT, och jag måste erkänna att det inte heller stått högst upp på min prioritetslista (även om jag hade haft en) – men vad gör man en dag utan EM-fotboll på tv?
När jag scrollade tablån i torsdags kunde jag inte längre ignorera denna geniala satsning på att samla en hel hoper med svenska mästerskap, i en och samma stad, under en och samma vecka. Och sända rubbet på SVT. Mer public service blir det inte.
SVT arrangerar tillsammans med Riksidrottsförbundet och den aktuella värdstaden, i år Västerås. Arrangemanget fyller femton i år.
Är man inte intresserad, så blir man. Breaking, wakeboard, trampolin, MTB XCE (yes!) etc. Man zappar mellan och under sändningarna, och man sållar friskt, fikar och diskar emellan varven, och mer än en gång tänker man: ”Men vad fan håller dom på med”? Och: ”Varför”? Hur fastnar man för trampolin? Mountainbike XCE är cykelsprint i stadsmiljö, på asfalt, över grässlänter, lite hopp och gupp och så några kurvor som ser livsfarliga ut, och är livsfarliga.
Breakdance, eller breaking, lyder under svenska danssportförbundet och är OS-gren från och med i år, jo, på allvar, i Paris alltså, lite senare i sommar. När man läser Internationella olympiska kommitténs motivering att göra breaking till en OS-gren blir man upplyst om vilken enormt stor och superpopulär sport breakdance har blivit. Nja, vad säger ni?
Jag tror Svenska bridgeförbundet söker medlemskap i Riksidrottsförbundet exakt varje år, men får ständigt avslag. Det är ett spel, ingen fysisk aktivitet är motiveringen. Blickar man tillbaka på OS-historien och grenar som kommit och försvunnit hittar vi bland annat: Dragkamp (borde komma med igen), krocket, repklättring och skytte med levande duvor. Både skulptur och poesi var faktiskt OS-grenar 1912 i Stockholm. Tänk er Björn Ranelid och Michel Houellebecq i ett OS-kval.
Man måste följa med sin tid, eller inte. Jag tror absolut inte det är omöjligt att puttekula är OS-gren 2090.
Frågan var som sagt: Vad gör man ett fotbollsfritt dygn, inte en boll i rutan, inget åttatimmars uppsnack, nedsnack eller skitsnack. Funderar över girigheten och fotbollen kanske? Det är ingen kanonnyhet, men vad är själva vitsen med ett 24-lags-EM? Det finns 44 länder i Europa, att Sverige inte lyckades ta sig vidare är ur det perspektivet närmast en bedrift. Visst saknar man Gibraltar i EM?
Och så detta med de fyra bästa treorna, som också går vidare: Varför inte de två sämsta fyrorna också? Om det är populära lag och börjar på en bokstav som inte är X – och som har mindre än två gula kort, och minst fem insläppta mål. De kommer säkert på något snart.
Nåja, nu skall vi vara glada och positiva. Det är onekligen en rätt kul gammal stamritual. Vi kommer med våra färger och våra flaggor, och ni kommer med era tröjor och era märken, och så häller vi i oss öl och sjunger och dansar, och särskilt vuxna tjocka vita europeiska män tillåts bli pubertala på nytt, ursäktas även om de totalt tappar omdömet, men vad gör liksom det om hundra år?
När man ser de där bilderna i sportsändningarna, alldeles strax efter de senaste bilderna från Gaza och Ukraina, så får man givetvis inte ihop det. Inte för fem öre. Inte alls.
Det går ju inte att tänka så, och det går verkligen inte att sluta tänka så, heller. Man ser de där döda små kropparna i ruinerna, och sen de där packade tjockisarna med vattenfärg målade över hela fejjan. Skrålandes ”Rule, Britannia” och ”Blühe deutsches Vaterland”.
Hur står vi ut med oss själva?
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.
