Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För de yngre låter det förmodligen som om man sitter och mumlar om perioden före förra istiden – och man börjar ju som betydligt äldre till och med tvivla på att det någonsin har hänt: Det fanns faktiskt en tid då man bokstavligt talat sprang hem på söndagskvällen för att inte missa ”Sportspegeln”.
Det är ett av SVT:s absolut äldsta tv-program, hade sin premiärvisning den 6 januari 1961 (enligt wiki), och att det är en stor, betydande del av oss lite äldres hela sportbarndom råder inga tvivel om.
Ni minns väl den tecknade vinjetten? När travhästen till exempel byter plats med kusken och själv satt sig i sulkyn? Sådant som etsat sig fast iallafall minst två generationer sporfånar.
Det var min chef Martin som nämnde hur bra, annorlunda och närmast originellt det kändes att i denna supersnuttifierade värld av sportklipp (Målet har alla sett, men ingen Matchen) fortfarande kunna få ett redaktörat Sportspegeln varje söndag kväll på Public Service.
Har har givetvis helt rätt i detta. Inte minst det där han sade om ”redaktörat”. Någon har gått igenom hela det aktuella bildmaterialet, gjort en journalistisk bedömning, funderat över nyhetsvärderingen – och sedan satt ihop det viktigaste som hänt och helst också några reportage om det som snart skall hända.
Förra söndagens Sportspegeln blev till ett praktexempel: Först Truls Möregårdhs tourvinst i Montpellier, Mats Nyström och Jan-Ole Waldner analyserade och hade närmast ett litet småmysigt small talk om både spelet och sporten (Waldner är alltid nyvaken – men alltid lika bra), sedan blev det rejält om damallsvenskans upplösning, intervju med Häckens underbarn Felicia Schröder och veteranen Anna Anvegård.
Vidare: Allsvensk fotboll, tre veteraner som avtackades, spelarna Johan Larsson och Albin Ekdal, och Djurgårdens vd Henrik Berggren, matchbilder – och till och med en tabell (man ruttnar ju ofta på dem när de annars ständigt hänvisar till nätet och hemsidan för tabeller och resultat – om man man nu för helvete är analog för en lite stund, så lått oss få vara det hela vägen ut!).
Sedan blev det en längre, bra intervju med Elvira Öberg inför OS, liksom ett fint snack med Hammarbys 35-årige handbollsikon Martin Dolk som gör sitt 19:e (!!) år för klubben. Man kan ju bara älska sådant, klubbkänsla, kärlek till ett klubbmärke, någon som bokstavligt talat går genom eld och vatten för sitt lag.
Man hann med lite hästhoppning och lite tv-pucken också.
Och visst, jag har säkert haft synpunkter på Mats Nyström genom åren – i dag står han ju ändå bara helt enkelt där som en levande tv-legend (redan 2018 ledde han Sportspegeln för 300:e gången), och något typ av tv-pris förtjänar han väl ändå? Om inte Kristallen tidigt blivit ett heldevalverat pris för pucko-tv borde han väl trots det vara en given kandidat som sällsynt värdig mottagare?
HBO Max gör förresten, apropå lite mer genomarbetade korta reportage, bra ifrån sig med sina sexminuters allsvenska nedslag, nu senast Johan Larsson, Elfsborg, innan dess en diskussion om gräs vs. konstgräs (väldigt bra förutom att de totalt glömde hybridgräset, som allt fler spelar på), och så det magiska inslaget med Mjällbys sportscout, brevbäraren Arvid Franzén. Missa inte denna blivande klassiker om Mjällbys bärsärkargång i årets allsvenska.
Sportspegeln är lite nostalgi, medges, men framför allt bra alternativ journalistik när som sagt stora delar av sportens världshändelser kommer i korta klipp via insta och sociala medier.
Ibland får man ändå givetvis tacka och bocka också för den nya tekniken: Jag vet inte hur många gånger jag vevat Micky van de Vens otroliga mål för Tottenham mot Köpenhamn i tisdags. Maxlöpning med boll från straffområde till straffområde – och sedan få iväg ett sagolikt klassavslut.
Kan det vara det jävligaste man någonsin sett på en fotbollsplan? Tror det.
