Tomtejul eller Norénjul? Det tycks sällan finnas något däremellan. Julafton är dagen som definierar resten av julen. Och året.
Familjeåret slutar nämligen runt fjärde advent, det nya inleds med just julafton. Familjens relationer kommer därefter prägla hela nästkommande år.
Tomtejulen domineras av den perfekta granen, de fina barnen, en mysig farmor, ett vackert julbord, Jesusbarnet i krubban. Mor tindrar, far är rar, tomten är nykter.
Norénjulen präglas av gamla oförätter, slarvigt dolda familjehemligheter, syskonbråk, politiska gräl, för mycket akvavit. Ångesten dryper, familjens skuldberg ska omfördelas, Svarte Petter skall koras.
Minnet är både selektivt och bedrägligt, särskilt när det kommer till jularna. Tyvärr litar jag nog mer på dem som baktalar tomtelyckan och erkänner den norénska katastrofen.
Jag har upplevt bägge sorterna, och de flesta varianterna däremellan. Jag har firat jul mol allena, med kompisar i kollektiv, hos mina systrar, bara morsan och jag, med fru och egna barn, med polarna i Göteborg, på resort i Thailand, i New York, syrran och jag i London, hos mormor i Skillingaryd, i ett kallt hus på Bjärehalvön.
Jag minns också hur hela mitt barndomshem varje år förvandlades natten till julafton
Jag minns julen och farsan med höjd knuten näve, jag slängde ner mina kläder i väskan. Han skrek: ”Går du nu så går du för sista gången”. Jag sade: ”Slår du nu så ser du mig aldrig igen.” Pappa satt på sängkanten och grät. Jag gick – och missade kalkonen.
En annan minnesvärd julaftonskväll såg jag farsan slänga in min julklapp till morsan, en träljusstake jag gjort i slöjden, i den öppna spisen.
Den brann bra.
Han gjorde det inte av elakhet, men han var klumpigt ouppmärksam. Jag har förlåtit honom.
Jag minns också hur hela mitt barndomshem varje år förvandlades natten till julafton. Man somnade i ett stökigt kaos, vaknade upp i ett totalpyntat och magiskt tomte- och jullandskap – mamma och pappa hade skapat en fantasivärld man varje julaftonsmorgon storögt gick runt i och sakta tog in. En ny värld. Fanny och Alexander i kubik.
Det skapade enorma förväntningar – som sällan matchades. Jag minns de flesta jularna som massiva besvikelser. Numera skyller jag allt detta på den råkommersialisering av julen som tog hela högtiden som gisslan under guldåren på 60-talet.
Fira jul ersattes med Köpa jul. Och den svenska julen som tradition har aldrig hämtat sig efter den kidnappningen.
Han är död nu men återvänder alltid på jularna, och vi har det rätt bra nuförtiden
Hemma följde vi i alla fall alltid upp barndomens sagojulstart med en lika magisk jullunch som inleddes 13.30. Förutom mina tre systrar, mamma och pappa, mormor och styvmorfar, kom alltid pappas kompis farbror Olle (rolig), mamma bästis tant Inga (legendarisk kommissarie i Norping, Snut-Inga) och så vår älskade Mida J-son Andersson.
Hon kom till oss när jag föddes 1955, några timmar i veckan, som hem- och småbarnshjälp (som det kallades). Hon stannade kvar som en familjemedlem, tills hon dog 30 år senare. Hon var alltid där, alltid.
Mida levde ensam, liksom tant Inga och farbror Olle. Mamma och pappa öppnade alltid sitt hem, särskilt under julen, ja farsan kunde ge bort sin sista skjorta om han såg någon annan som var utan. Han var en komplicerad natur.
Han är död nu men återvänder alltid på jularna, och vi har det rätt bra nuförtiden. Julen har sina försonande drag – om man bara släpper fram dem.
Sedan är det ju en annan fråga om man står ut med att fira jul när barn saknar mat och tak över huvudet i både Gaza och Ukraina. Det är tyvärr ingen skillnad från andra av min barndoms jular: De svältande barnen i Biafra, de napalmbombade i Vietnam etcetera.
Vi står ut med julen, men står vi ut med oss själva? Vi gör ett försök i alla fall. Vi börjar med att ta hand om varandra. Bjud hem en kompis i jul. Försök vara människa.
Läs fler texter av Johan Croneman. Till exempel: Dokumentärserien om styckmordet på Catrine da Costa är ren skräck
